Nu händer det

Det känns i hela kroppen att något är på väg. Något bra. Efter en lång förkylningsvinter som kröntes av covid för nästan hela familjen, känner jag äntligen att något vänt. Livet tränger undan covid-tröttheten och snart är jag ute och springer igen. Landar på yogamattan för att jag längtar dit.

Solen skiner och februariljuset kommer som en glädjens budbärare för att berätta om våren som kanske inte ligger bakom nästa krök, men bakom nästa.

Kroppen pirrar av förväntan. Jag slår upp ett fönster och släpper in ny luft. Det går bara åt ett håll nu. Bakgrundsmusiken går inte längre i moll. Tonerna är lätta och upplyftande.

Så klart fattar jag att inte hela våren är E4:an raka vägen till en perfekt sommar. Så funkar inte livet. En och annan snöstorm kommer vi säkert också att vakna upp till. Men det kommer vara lättare att kliva upp. Att resa sig.

För nu händer det, ljuset är på väg tillbaka.

En mamma

Tycker det var som igår. När jag satt med henne på BB. Min förstfödda. Jag minns exakt storheten. Insikten och känslan. Jag är en mamma nu och det här är mitt barn.

Häromdagen var det 23 år sedan. Nästan ett kvarts sekel har gått sedan den där decembernatten då hon föddes. Så mycket har hänt. Hon blev storasyster, hon tappade tänder och började skolan. Lärde sig simma, läsa, åka skidor och rida. Lekte. Drömde om stort och smått. Trodde på tomten och slutade tro på tomten. Blev tonåring, tog studenten och körkortet.

Jag tröstade, kramade, läste sagor och blåste på sår. Fixade julklappar, födelsedagar och långa sommarlov vid havet. Skjutsade till stallet, slalombacken och bästa vännerna. Delade drömmar och peppade. Oroade mig och höll koll på feberkurvor.

Hon reste jorden runt och började dra rejält i navelsträngen som ville släppa. Då rullade vemodet in i mammahjärtat som fick jobba lite med att släppa även på sitt håll. Det gick bra tillslut.

Jag har sett henne växa upp till en att bli klok självständing ung kvinna. Och jag är så stolt. Varje dag. Men begriper inte vart alla år tagit vägen. Hur det gått så fort. Det var ju nyss jag satt där nyförlöst, med henne vid mitt bröst. Du underbara dotter som tillsammans med din syster gör mitt liv så rikt.

Äntligen kommer vilan

Sömnen.
Men inte gratis.
Du har fått strida för ynnesten att släppa taget.
Nu låter du kroppen sjunka.
Bäddas in i det mjuka.

Men sinnets makt ger dig inte någon någon i natt.
Ingen frid.
Du slits upp ur drömmen som just var på väg in.
Återigen är du beredd på språng.
Andfådd.
Sörjer den flyktiga vilans skönhet.

Till mitt barn

Att vara din mamma är förkroppsligandet av kärlekens djupaste väsen.
Onåbar.
Jag lyfter dig med mitt blodomlopp.
Med kraften av mina cellers innersta kärna.
I mig finns ingen botten för din smärta. 
Dina tårar rinner över mig. 
Önskar jag kunde fylla mina händer med ditt lidande,
och försiktigt lyfta det onda från din kropp. 
Bära dina bördor.
Så att du i lugn och ro får plantera dina blommor. 
Ge dem näring och se hur de växer. 
I väntan på, rubbas jag ej.
Låter dig hålla på.
Falla och resa dig. Slå dig. 
Jag tappar inte.
Det är kärleken som inte nås av ord.
Mamman som inte slutar tro.
En dag bär dina vingar. 

Det rister till

Det är döden som passerar.
När även denna vår träden blommar.
Liksom den förra.
Liv på varje gren, i varenda liten cell.
Andas med oss i vår gemensamma väv.
Vi håller andan.
Stannar upp och vet vem som har sista ordet.
Skakar om och får oss på knä.
Tills det börjar om.
Alltid i förändring.
Träden kommer att blomma nästa år igen.
Och nästa.
För så är det i en evig början och ett evigt slut.
I allt detta är vi tillsammans.

Stanna upp i mellanrummen

Våga tappa bort dig i mellanrummen, de glipor i livet som stundtals tar dig ur kurs. Möt oron med djupa andetag och låt vinden ta dig med till den plats du just nu ska vara på. Där du ska landa i dig själv.

Våga ta dig tiden att stanna där så länge du behöver. När stressen, tristessen eller melankolin kommer, acceptera deras närvaro. Och försök, i stället för att rusa, luta dig tillbaka och vänta in.

Gör du det kommer du att veta när det är dags att resa dig och gå vidare. Kanske går du då mot något helt nytt eller mot något som du redan känner väl, vars tid inte varit förrän nu. Oavsett är du på väg igen.

Så kom dom ändå tillslut

Denna sommar 2020 när inget är som vanligt. Och ändå är det som alltid. Solen. Vinden. Havet. Längtan efter mer tid. Viljan att hålla kvar nuet. Sommardagar som flyr alltför fort.

Vi har valt att hålla oss lite på vår kant i år. I sommarhuset på ön, vi tillsammans med de vuxna barnen som stannat några dagar.

För att undvika att sprida coronasmitta eller att själva bli smittade har våra sociala kontakter främst bestått av utefika med vänner eller ett glas vin i trädgården med sommargrannar.

Juli går mot sitt slut och vi har varit så duktiga hela sommaren. Njutit vid vårt hus och vid havet. Nästan glömt det här med handtvätt och distans för det är ju bara vi. Men sommardagarna rusar iväg och vi vill ju så gärna hålla fast. Maxa som alla år. Och blir det inte lite ensamt ändå? Bara vi här på stora gården som är gjord för stor familj och många vänner.

Så kom dom. Eller ja, vi bjöd in dom. Vännerna från fastlandet. Gården är full av sommarliv nu och tiden blir liksom längre på något sätt. Handtvätt, så klart. Fysiskt distans? Nja, det går sådär men vi gör vårt bästa.

För dagarna flyr och snart är det höst. Om hösten vet vi inget nu. Kanske blir det en Corona-höst likt Corona-våren. Vore hemskt i så fall om inte annat för all vårdpersonal. Och visst ska vi vara noga med handhygien och distans. Undvika trängsel och hjälpas åt att stoppa smittan. Men ändå, några flyktiga sensommardagar vill jag leva i nuet med hoppet om en ljusare tid som min ledsagare. Med en flaska handsprit som reskamrat, givetvis 😊

Godmorgonyoga

Sommarmorgon. Daggen ligger kvar i gräset och vindarna är något svala men löftesrika. Det kommer bli en varm dag. Det är fåglarnas stund och min. Vinden och stillheten. Mina andetag och kroppen som sakta väcks till liv. Långsamt och mjukt. Jag gör min yoga i mjuka sockor och i min rosa pyjamas. Känner mig långt från svettiga yogastudior i stan. Men så närvarande i i nuet och i kroppen. Njuter.

Det gör däremot inte tornsvalorna som mer och mer aggressivt bevakar sina ungar som bor under vår takås. Jag låter dem hållas när de swishar ovanför mitt huvud och ber dem att få låna plätten på gräset en stund. De lyssnar inte. När jag sitter i min avslutande meditation och bara är ett med min andning får de helt nog och tar några vändor nära min hjässa. När jag känner vinddraget från den mest aggressiva av dem inser jag att det är dags att flytta på mig. Vi lever här tillsammans och nu har de fått mer än nog av mig. Helt ok:)

Namaste.