Ord böjs och skruvas. Pusslas och trasslar i varandra.  Skrivandet är ett hantverk med egna metoder och knep. Det  finns inga genvägar, varenda stavelse ska kännas. Tillslut är jag nästan på väg att ge upp. Orden fladdrar som de vill, hamnar fel och är bångstyriga.

Men så en liten ljusning. Ett par ord hakar i varandra och börjar dansa i takt. Och ett par till. Fingrarna spelar vals på tangentbordet. Sakta formas ett  böljande flöde. För att till slut landa i någon slags meningsfullhet. Ett budskap.

Förändra. Att välja förändring.
Ibland går det lätt, det är som att bli skjutsad framåt av en lätt vårvind.
Som när du får en ny frisyr. Eller målar om sovrummet. Kanske möter du kärleken. Förändringens vindar blåser dig framåt. Det kittlar av nyhetens behag.

Men det blåser inte alltid medvind. Ibland får du huka dig lite och det kan vara segt. Som att ändra maten på julbordet. Eller byta plats vid fikabordet på jobbet. Fast efter att ha småstångats lite grann brukar det gå fint.

En förändring kan vara som en virvelvind. Som när ett barn föds. Ett tillstånd förändras. En mamma föds också. Och en pappa. En omtumlande resa då livet stannar upp ett ögonblick för att sedan ta oss på vårt livs åktur.

Vissa förändringar blåser oss uppåt. För att vi vill något. Det kan vara en guppig tur innan vi landar i det nya. Som att byta jobb. Det kan vara läskigt, men ”spännande-läskigt”. Och roligt.

Att välja förändring kan också vara mycket smärtsamt. Som att ändra ett liv. Gräva upp grenverk som sitter intrasslade i varandra sedan många år. Inga genvägar går att ta. Varje pinne måste pillas loss. En taget tills grenväven släpper taget och glider isär. Och det gör så ont. Ändå är det ett medvetet val.

Att våga välja förändring kräver alltid mod. Det okända är vanligtvis ganska obehagligt. Även de små lätta förändringarna kräver minst ett beslut om något vi inte vet något om. Stora förändringar kräver stora beslut och mycket mod för att medvetet kliva rakt ut i det obehagligt okända. Stundtals paralyserar rädslan men ändå drivs vi framåt. Det blir en paradox.

Men liksom historiens upptäckare av de stora kontinenterna drivs vi av att se bortom vår egen horisont. Både i det lilla och i det stora. Längtan efter att gå framåt, utvecklas och få veta mer om livet ger nästan alltid någon slags utdelning. Kanske inte genast, men efter en tid. För att om alternativet är att för alltid sitta fast, är det så mycket otäckare än att kliva rakt ut i det okända.