http://www.flickr.com/photos/58952906@N06/

Ett massvrål ekar just nu i sociala media. Äntligen bryter vi ny mark och drar fram djupt rotade och förlegade normer i ljuset. Normer som ligger under våra direkt medvetna lager, vilket också är ett av skälen till varför vi varit tysta så länge. Det är de normer som gör att män tror sig ha rätt att tafsa och uttrycka sexistiska åsikter, visa könet eller i allra värsta fall våldta. De normer som gör att vi kvinnor inte alltid tar oss rätten att själva förstå var gränsen går för vad som inte är ok. Det är också de normer som gör att flera av oss skämdes över att inte ha vågat säga ifrån, då när det hände.

Men nu ställer sig hundratusentals kvinnor världen över upp och säger att det får vara nog! Och är det någon endaste person där ute som säger, ”det kan inte stämma, de överdriver, alla dessa kvinnor kan inte blivit kränkta och definitivt inte i Sverige av etniskt svenska män”.

JO ALLA DESSA KVINNOR HAR UPPLEVT NÅGON FORM AV SEXUELLA TRAKASSERIER. INGEN ÖVERDRIVER. TYVÄRR ÄR DET SANT.

Att jag och många, många med mig, har blivit tafsade på eller blivit utsatta för någon annan form av kränkning på grund av kön eller könsidentitet, beror inte på hur vi har betett oss, eller klätt oss, inte på vår uppfostran eller utbildning. Det beror inte heller på att vi inte har förstått vårt eget bästa. Det är inarbetade, underliggande strukturer och normer som styr. Normer som gör gällande att kvinnors kroppar inte är fredade. Att våra kroppar är tillgängliga.

Och, det här vill nog helst ingen höra men det måste sägas, de allra flesta kränkningar begås av den vanliga mannen eller killen. Det är oftast inte grova förövare. Det är män som inte MEDVETET vill kränka, som bara gör eller beter sig som man gör. Utan att tänka sig för, utan att kunna eller vilja förstå vad som sker inom den som blir utsatt.

Några av mina egna erfarenheter består av en hand under kjolen i en folkmassa, händer på brösten i en bardisk, vid ett annat tillfälle kom en man och försökte placera sin hand på insidan av mitt lår när jag satt på ett tåg. Vid minst ett tillfälle har jag råkat ut för en blottare. Jag har blivit kallad hora av främmande män och blivit antastad av flera okända unga killar på en bakgata i Visby. I kör skanderade de ”visa brösten, visa brösten”. Varav två stycken gick fram och drog upp min klänning.

Alla dessa gånger har jag drabbats av ett sanslöst raseri över att de överhuvudtaget trott sig ha friheten att bara ta för sig. Att ha fräckheten att tro att min kropp är till för allmänt tafsande. Ingen gång har jag vågat säga något. Jag har blivit rädd och har bara flyttat på mig eller skyndat därifrån. Jag har helst inte pratat om det heller, eftersom jag har skämts och tänkt att det är väl inte så mycket att gnälla över. Det är ju sådant som händer när man är tjej eller kvinna.

Men nu räcker det. För alla våra döttrar och söners skull kan jag inte nog poängtera vikten av de senaste dagarnas massvrål. För döttrarna som blir offer och för de söner som blir ofrivilliga förövare. Och för att det här inte ska sluta med ett skrik, som om någon vecka ekar i tomhet, prata med dina barn om värderingar. Lär dem värna om sina kroppar och respektera andras. Påminn dem varje dag.

2 reaktioner på ”Låt det inte bli ett skrik som ekar i tomhet

  1. Jag är en av alla dem som blivit kränkt så många gånger. Inte bara kränkt, våldtagen. Om och om och om igen. Jag ville bara säga att den här kampanjen för mig var något fruktansvärt att gå igenom. Inte för att jag inte tror på alla de som gått ut med sina erfarenheter. Inte för att jag har ett självhävdelsebehov där jag måste vara värst. Utan helt enkelt för att jag av erfarenhet VET att det som gör mest ont är de kvinnor som borde finnas där för att stötta men som istället slår så hårt de bara kan. Efter ett förhållande med en misshandlande man så fick jag höra att jag var den som ”drog” till mig sådana män, att jag var smutsig, att jag borde skaffa en ny man så skulle allt bli bra.
    Ett stort antal vänner valde att dra sig undan. Jag var ju ändå förbrukad. Ett antal män valde att närma sig sexuellt. Jag var ju redan lovligt byte. Så småningom bestämde sig de jag litade mest på att bedriva en häxjakt mot mig. Jag den smutsiga, den våldtagna. Och jag är inte förvånad. Vi lever i ett lutherskt patriarkat där kvinnor ställer sig bakom sina söner, kallar de för sina små pluttar, försvarar allt de gör. Sedan är de helt enkelt PK på låtsas och skriver metoo eller delar ett blogginlägg på sociala medier istället för att verkligen finnas där, stötta, lyssna, försvara samt att uppfostra sina män till att bete sig som folk.

    Gilla

    1. Hej Lena!
      Ursäkta sent svar, men jag är inte så aktiv på den här bloggen.

      Det är så klart fruktansvärt det du har varit med om och jag kan inte förställa mig dina upplevelser. Inte heller hur det har känts för dig. Men det är obegripligt för mig att dina väninnor inte har funnits där. Det är som att vända ryggen och se ner på den som redan ligger, ännu en kränkning till den kränkte. Det säger mer om dem, än om dig tycker jag det verkar som. För mig är mina nära väninnerelationer kvinnor som står kvar även när livet är som värst. Däremot vet jag inte om vissa av oss har en större benägenhet att dra oss in i relationer med destruktiva män, även jag har varit där. Men jag, liksom du, vet att lösningen inte är att hitta en ny man för att läka inombords.

      Jag kan inte heller föreställa mig hur du har upplevt metoo#. Men jag vet att kvinnor i min närhet har upplevt den på olika sätt. Kanske som du säger beror det på graden av kränkning vi blivit utsatta för. Oavsett tycker jag att den är oerhört viktig. Den får oss äntligen att prata om det som alla vi kvinnor vet, nämligen att våra kroppar inte är fredade. Om du upplevde något i mitt inlägg som kränkande kan jag så klart inte göra något åt det, men jag kan förklara närmre varför jag skrev som jag gjorde.

      Jag är mamma till två döttrar i övre tonåren och det är skrämmande hur lite som har förändrats sedan jag själv var i den åldern. Det bör vara en självklarhet att alla kvinnor ska äga sina egna kroppar. Det är också självklart för de flesta av oss mödrar till döttrar, att vi pratar med dem om detta. Rätten till våra kroppar. Fast vi vet att det inte alltid är så. Ännu. I min närhet har jag många föräldrar även till söner, välutbildade och politiskt korrekta, som inte ser vikten av samma samtal med sina söner. Inte förstår och inte tror att det behövs. Jag skrev bland annat till dem och uttryckte mig medvetet även väldigt diplomatiskt just för att de skulle läsa och förstå. Våldtäktsmannen är ofta en från början rätt vanligt kille.

      Jag skrev även till de kvinnor, faktiskt i min närhet, som uttryckte en förfäran över hela kampanjen. Att det var så synd om alla missförstådda män där ute. Och att det inte alltid är så lätt att vara man heller. Jag skrev för att få dem att öppna sina ögon och inte vara så naiva. Att bli sexuellt kränkt, mer eller mindre grovt, har många av oss kvinnor levt med hela vårt liv.

      Vet inte om du håller med mig eller har förståelse varför jag skrev som jag gjorde. Det är okej. Vi har olika erfarenheter du och jag.

      Ha det så bra!
      Suzanne

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s