Vi har hängt ihop länge nu och du är oftast en trygg vän som låter oss trampa i dina marker, utforska dina skrymslen och vrår. Så tålmodig du är! Ibland skakar du om oss, då sörjer vi och förbannar dig. Men tillsammans med dig återuppstår vi och litar på att du tar hand om oss igen. Det gör du också. För det mesta.

Det kan verka som att dina resurser är oändliga. Vi vill gärna tro det, men innerst inne vet vi att det inte är så. Förlåt mig för det jag ska säga nu, men jag är rädd att vi långsamt håller på att bryta ner dig. Riva upp din yta, söndra ditt skyddande skal och dränka dig. Bränna dig. Kanske finns det hopp om bot och bättring. Vi är många som tror och hoppas det.

Men jag tvivlar ibland. Som du ser håller vi på att slå ihjäl varandra. Jag skulle så gärna be dig att förlåta oss våra synder. Men vi fortsätter att döda våra barn och för det finns ingen förlåtelse.

Och du bästa Tellus, snurrar ännu ett varv runt solen. Nattens skuggor drar in över din ena halva i samma ögonblick som gryningsljuset stiger över horisonten på den andra. Någonstans är alltid en ny dag på väg. Om och om igen. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Det är det enda vi vet med säkerhet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s