Månad: mars 2018

Mata själen

/ Suzanne Hegert-Sörnäs / Lämna en kommentar

Jag läser mycket och ofta. Nästan alltid har jag flera böcker på gång. Valet av bok har helt att göra med var jag befinner mig för stunden. Är jag trött och behöver släppa allt för en stund flyr jag in i en spännande deckare. Känner jag mig längtansfull eller vemodig söker jag mig till en läsning som när min själ. En av dessa är Tomas Tranströmer dikter och prosa 1954-2004. Den är en fröjd för såväl ögat som själen.

Själva boken (den inbundna versionen) väger skönt i handen och omslaget är så snyggt att se på. Ett vitt bokmärksband ropar på mig. Det är en ren njutning bara  bläddra i den och för mig handlar inte poesi om att läsa från pärm till pärm. Jag slår lite på måfå. Känner på de olika texterna. Det är så vackert. Orden sjunger, låter, gråter.

Det är spännande, gripande, finstämt och med en osannolikt träffsäker fingertoppskänsla.

Boken ligger på mitt nattduksbord. Ofta tar jag fram den och läser redan tummade favoriter. Eller så vänder jag blad och upptäcker något nytt.

STENARNA
Stenarna som vi kastat hör jag
falla, glasklara genom åren. I dalen
flyger ögonblickets förvirrade
handlingar skränande från
trädtopp till trädtopp, tystnar
i tunnare luft än nuets, glider
som svalor från bergstopp
till bergstopp tills de
nått de yttersta platåerna
utmed gränset för varat. Där faller
alla våra gärningar
glasklara
mot ingen botten
utom oss själva.

Tomas Tranströmer 1954

En väv av sammanhang

/ Suzanne Hegert-Sörnäs / Lämna en kommentar
Att skiljas är att bryta ett sammanhang. En mening. Hur riktigt det än är att bryta upp, gör det ont. För alla. Fast äktenskapet är slut för länge sedan och ingen vill längre, är det en smärtsam process. Skulden mot barnen kan vara så tung att den nästan dödar.

Det är i våra sammanhang vi till stor del definierar oss. I våra nära relationer och i de rum vi rör oss. Vi krokar i varandra och skapar mening. Vi speglar oss i varandra och blir till.

När sammanhangen rycks upp, går sönder eller stuvas om. Tappar vi bort oss ett tag. Vi faller fritt. Och vet att vi förutom att själva falla även har kastat ut våra barn i fritt fall. Vi gör vårt bästa att fånga upp dem. Kämpar febrilt med våra händer för att de ska landa så mjukt det bara går. De är ju helt utan skuld.

Vi vuxna kämpar med skulden och ibland med ensamheten. Så småningom även längtan efter en ny relation. Och när den kommer börjar vi bygga igen. Väva nya trådar som bildar sammanhang. Det tar tid och kräver tålamod. De gamla trådarna kanske hänger kvar och måste flätas upp lite till för att det nya ska få fäste och växa.

Långsamt väver vi den nya väven där vi så småningom ska få vila. En väv i vackra färger, med ett glittrande kantband  bestående av silkestråd och en stark tro på framtiden. Kärleken.