Hon sover. Här är jag. Ensam med min kropp. Övergången till nu var lika gränslöst smärtsam, bortom orden smärtsam, som mirakulös i det förlösande ögonblicket. Jag och min kropp fogade oss. Slet och vann kampen som utkämpades i den florstunna hinnan mellan liv och död.

Ett blödande underliv. Underliv. Livets under.

Jag sitter i den hårda sjukhussängen. Gul landstingfilt över benen. Hon ligger bredvid mig i den genomskinliga plastbaljan. En rutig gosedjursnalle lutar mot kanten. Inköpt i förväntan. I ovisshet. I kärlek. Kan man älska det man inte vet?

Försiktigt lyfter jag upp henne. Lutar den starka sköra kroppen mot mitt bröst. Knäpper upp. Små giriga läppar letar. Suger tag. Hårt. Jag sträcker mig efter vattenglaset och tömmer det med stora klunkar. Förnimmer känslan av ett oändligt hav. Hon släpper. Min törst släcks.

Hennes blick är outgrundlig. Jag smeker med pekfingret längs hennes kind. Känner igen de långa fingrarna. Det mörka håret. Lutar mig framåt. Drar in hennes nyfödda doft. Min dotter. Mitt hjärta börjar gråta. Nu är jag för alltid fast. I henne. För henne kommer jag att gå på vatten om jag måste.

Mitt liv som jag kände det tar slut. En ny tid tar sin början. Jag är en mamma nu. En mamma. En cirkel sluts. En annan öppnas och krokar i. Det är tiden. Och det är meningen.

Likt alla mirakel får hon mig att tappa fotfästet under en ganska lång tid. Ett tag är det som att vi svävar fritt. Min kropp är nu hennes. Jag är för henne. Mina bröst är för henne. Och mitt underliv blöder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s