Resan till landet under syrenen

Gungställningen blir ett sjörövarskepp, med trädgårdsspaden som roder.

Skeppet går ut på öppet hav.

Mastutkiken nås via de romerska ringarna.

Seglatsen går till främmande land under syrenen.

Där de små bor. 

I en värld av vackra stenar.

Torkade blommor och pinnar som bildar ett hemligt mönster.

En slipad glasbit blänker i mitten.

När man kommer hit måste man viska. 

Viskningar som blir till pärlande skratt.

Glittrande pärlor som dansar i vinden och når till världen utanför.

De bildar stråk av glädje som omfamnar dagen.

Under syrenen blir en liten flicka till drottning av sitt eget rike. 

Och lillebror till kungen av hela trädgården. 

I landet under syrenen är inget sig likt.

Det är bra och det är så det ska vara.

Och när stormen kommer

Då går ingen säker.

Det börjar med ett muller i fjärran. 
Åskan rullar närmre. Ökar i styrka.
Blixten slår ner med en smäll.
Elaka orkanvindar sliter i huset. I våra kroppar. Sargar själar.

Dina ögon brinner när du lutar dig fram.
Över mig. Jag krymper mot väggen. 
Din röst är hård.
Jag tar sats tillbaka. 
Hårda ord flyger i luften. Ord som gör stor skada. 
Gräver sår som aldrig läker helt.

I ögonvrån ser jag de små.
Rädda barnaögon.
Barfotafötter mot trägolv som skurats med såpa för att vara lent. 
Lena trägolv betyder ingenting när hela havet stormar.
När tryggheten för ögonblicket rämnar.

Regnet som kommer lyckas inte spola oss helt rena. 
Det sköljer bara på ytan. 
Stormen har dragit bort.
För nu.

I barnen kryper rädslan in och gömmer sig i kroppens vrår.
Ligger där och väntar på framtida stunder av osäkerhet som ger den näring att växa.
Såren läker aldrig helt.

Här i ligger skulden.