Varje dag, en ny dag.

Varje dag, en ny dag.
Som släcks när solen går ner.
Och föds på nytt igen.
Nästa morgon. Om och om igen.
Sommar blir till höst, 
blir till vinter,
blir till vår,
som blir en ny sommar.

Vi vet att inget varar för evigt. 
Att det som nyss föddes kommer dö. 

Förändring kan göra ont.
Kan vara utplånande.
Även befriande.
Nydanande.
En möjlighet att börja om.

Hela livet förhåller vi oss till början och slut. 
Till nya morgnar, nya somrar. 
Till längtan efter kärlek.
Till vardagar som ibland tvingar oss att bara hålla ut.
Till förlust och bottenlös sorg.
Till att allt börjar om. 
Till att allt hela tiden förändras.

I nöd och lust genom hela livet. 

Ett bortglömt land

Nu närmar vi oss tiden när allt snart är förbi.

Brofästena är på väg att lossna.

Ilska och vemod turas om att ligga på första plats.

Våra minnen är ingen garant för att vi verkligen hände.

Bevisen ligger bara kvar i molnet.

Regn och blåst sliter i parasollet som borde tagits ner för flera veckor sedan.

Trötta löv virvlar runt mina gummistövlar.

Det är då jag får syn på det genom grenverket.

Landet under syrenen.

En ring av vackra stenar.

En slipad glasbit i mitten.

En liten plåtask.

Landet som ingen har besökt på flera år.

Finns kvar.

Här och inom alla som varit små.

Jag lämnar det som det är.

Och minns dagar då glittrande pärlor färgade min dag.