Så kom dom ändå tillslut

Denna sommar 2020 när inget är som vanligt. Och ändå är det som alltid. Solen. Vinden. Havet. Längtan efter mer tid. Viljan att hålla kvar nuet. Sommardagar som flyr alltför fort.

Vi har valt att hålla oss lite på vår kant i år. I sommarhuset på ön, vi tillsammans med de vuxna barnen som stannat några dagar.

För att undvika att sprida coronasmitta eller att själva bli smittade har våra sociala kontakter främst bestått av utefika med vänner eller ett glas vin i trädgården med sommargrannar.

Juli går mot sitt slut och vi har varit så duktiga hela sommaren. Njutit vid vårt hus och vid havet. Nästan glömt det här med handtvätt och distans för det är ju bara vi. Men sommardagarna rusar iväg och vi vill ju så gärna hålla fast. Maxa som alla år. Och blir det inte lite ensamt ändå? Bara vi här på stora gården som är gjord för stor familj och många vänner.

Så kom dom. Eller ja, vi bjöd in dom. Vännerna från fastlandet. Gården är full av sommarliv nu och tiden blir liksom längre på något sätt. Handtvätt, så klart. Fysiskt distans? Nja, det går sådär men vi gör vårt bästa.

För dagarna flyr och snart är det höst. Om hösten vet vi inget nu. Kanske blir det en Corona-höst likt Corona-våren. Vore hemskt i så fall om inte annat för all vårdpersonal. Och visst ska vi vara noga med handhygien och distans. Undvika trängsel och hjälpas åt att stoppa smittan. Men ändå, några flyktiga sensommardagar vill jag leva i nuet med hoppet om en ljusare tid som min ledsagare. Med en flaska handsprit som reskamrat, givetvis 😊

Godmorgonyoga

Sommarmorgon. Daggen ligger kvar i gräset och vindarna är något svala men löftesrika. Det kommer bli en varm dag. Det är fåglarnas stund och min. Vinden och stillheten. Mina andetag och kroppen som sakta väcks till liv. Långsamt och mjukt. Jag gör min yoga i mjuka sockor och i min rosa pyjamas. Känner mig långt från svettiga yogastudior i stan. Men så närvarande i i nuet och i kroppen. Njuter.

Det gör däremot inte tornsvalorna som mer och mer aggressivt bevakar sina ungar som bor under vår takås. Jag låter dem hållas när de swishar ovanför mitt huvud och ber dem att få låna plätten på gräset en stund. De lyssnar inte. När jag sitter i min avslutande meditation och bara är ett med min andning får de helt nog och tar några vändor nära min hjässa. När jag känner vinddraget från den mest aggressiva av dem inser jag att det är dags att flytta på mig. Vi lever här tillsammans och nu har de fått mer än nog av mig. Helt ok:)

Namaste.

Jag tar ansvar

För min tid här på jorden. 
Varje sekund jag är vid liv.
Varje andetag.

Jag tar ansvar i vinden som blåser håret framför mina ögon.
I regnet som faller och blöter jorden.
Under morgnarna som skaver.

Jag tar ansvar i solen som lyser upp berget.
I gruset som knastrar under mina skor.
På vandringen uppför.

Jag tar ansvar i sorgerna, besvikelserna 

och i den stilla skymningen som läker.

Jag tar ansvar på natten och på dagen.

Och där möts vi. 

Mitt i det som är på riktigt.

Vandringen börjar före gryningen

Mörkret liksom tystnaden,
är kompakt. 
Den enda rörelsen är stegen. 
Det enda ljudet är gruset under fötterna. 
Allt annat är stilla.

Lutningen går uppåt.
När det är som brantast kommer illamåendet.
Tunn luft gör det svårt att andas.
Smärtan i bröstet är ändå drivet framåt.

Blicken är fäst mot marken, 
pärlbandet vid horisonten har därför ännu inte nått sinnet.  

När förändringen väl kommer, 
sker det på ett ögonblick.
Gryningen smyger upp bakom ryggen.
Ljuset överrumplar. 
Jag tappar fart men vågar se upp. 
Solen lyser över hela berget.
Och på alla berg runtomkring.

Vyn borde ta andan ur betraktaren. 
Det gör den för ett ögonblick.
För att sedan visa sig vara lika skrämmande som skön.
Rädslan tar sitt grepp. 
Jag blundar för att efter ett tag kisa mot ljuset som blottlägger allt.

Nästan framme vilar jag mig mot en sten.
Öppnar ögonen lite till.
Toppen är inom räckhåll,
men jag lutar mig nog här en stund först. 
Stannar upp och låter allt bero.
Det är bra nu.