Att vara din mamma är förkroppsligandet av kärlekens djupaste väsen.
Onåbar.
Jag lyfter dig med mitt blodomlopp.
Med kraften av mina cellers innersta kärna.
I mig finns ingen botten för din smärta.
Dina tårar rinner över mig.
Önskar jag kunde fylla mina händer med ditt lidande,
och försiktigt lyfta det onda från din kropp.
Bära dina bördor.
Så att du i lugn och ro får plantera dina blommor.
Ge dem näring och se hur de växer.
I väntan på, rubbas jag ej.
Låter dig hålla på.
Falla och resa dig. Slå dig.
Jag tappar inte.
Det är kärleken som inte nås av ord.
Mamman som inte slutar tro.
En dag bär dina vingar.
Månad: april 2021
Blir stilla
Ångest som rider natten.
En läkande sorg som är så svår att nå.
Smärtsam att nudda vid.
Som är alltings slut,
som är dörren till en ny början.
Det rister till
Det är döden som passerar.
När även denna vår träden blommar.
Liksom den förra.
Liv på varje gren, i varenda liten cell.
Andas med oss i vår gemensamma väv.
Vi håller andan.
Stannar upp och vet vem som har sista ordet.
Skakar om och får oss på knä.
Tills det börjar om.
Alltid i förändring.
Träden kommer att blomma nästa år igen.
Och nästa.
För så är det i en evig början och ett evigt slut.
I allt detta är vi tillsammans.
Din stund på jorden.
Idag.
Just nu.
Håll blicken klar.
Se konturerna.
Stunden.
Ögonblicket.
Har redan passerat.
Stanna upp i mellanrummen
Våga tappa bort dig i mellanrummen, de glipor i livet som stundtals tar dig ur kurs. Möt oron med djupa andetag och låt vinden ta dig med till den plats du just nu ska vara på. Där du ska landa i dig själv.
Våga ta dig tiden att stanna där så länge du behöver. När stressen, tristessen eller melankolin kommer, acceptera deras närvaro. Och försök, i stället för att rusa, luta dig tillbaka och vänta in.
Gör du det kommer du att veta när det är dags att resa dig och gå vidare. Kanske går du då mot något helt nytt eller mot något som du redan känner väl, vars tid inte varit förrän nu. Oavsett är du på väg igen.
Vägen hem 