En mamma

Tycker det var som igår. När jag satt med henne på BB. Min förstfödda. Jag minns exakt storheten. Insikten och känslan. Jag är en mamma nu och det här är mitt barn.

Häromdagen var det 23 år sedan. Nästan ett kvarts sekel har gått sedan den där decembernatten då hon föddes. Så mycket har hänt. Hon blev storasyster, hon tappade tänder och började skolan. Lärde sig simma, läsa, åka skidor och rida. Lekte. Drömde om stort och smått. Trodde på tomten och slutade tro på tomten. Blev tonåring, tog studenten och körkortet.

Jag tröstade, kramade, läste sagor och blåste på sår. Fixade julklappar, födelsedagar och långa sommarlov vid havet. Skjutsade till stallet, slalombacken och bästa vännerna. Delade drömmar och peppade. Oroade mig och höll koll på feberkurvor.

Hon reste jorden runt och började dra rejält i navelsträngen som ville släppa. Då rullade vemodet in i mammahjärtat som fick jobba lite med att släppa även på sitt håll. Det gick bra tillslut.

Jag har sett henne växa upp till en att bli klok självständing ung kvinna. Och jag är så stolt. Varje dag. Men begriper inte vart alla år tagit vägen. Hur det gått så fort. Det var ju nyss jag satt där nyförlöst, med henne vid mitt bröst. Du underbara dotter som tillsammans med din syster gör mitt liv så rikt.

Äntligen kommer vilan

Sömnen.
Men inte gratis.
Du har fått strida för ynnesten att släppa taget.
Nu låter du kroppen sjunka.
Bäddas in i det mjuka.

Men sinnets makt ger dig inte någon någon i natt.
Ingen frid.
Du slits upp ur drömmen som just var på väg in.
Återigen är du beredd på språng.
Andfådd.
Sörjer den flyktiga vilans skönhet.