Det känns i hela kroppen att något är på väg. Något bra. Efter en lång förkylningsvinter som kröntes av covid för nästan hela familjen, känner jag äntligen att något vänt. Livet tränger undan covid-tröttheten och snart är jag ute och springer igen. Landar på yogamattan för att jag längtar dit.

Solen skiner och februariljuset kommer som en glädjens budbärare för att berätta om våren som kanske inte ligger bakom nästa krök, men bakom nästa.

Kroppen pirrar av förväntan. Jag slår upp ett fönster och släpper in ny luft. Det går bara åt ett håll nu. Bakgrundsmusiken går inte längre i moll. Tonerna är lätta och upplyftande.

Så klart fattar jag att inte hela våren är E4:an raka vägen till en perfekt sommar. Så funkar inte livet. En och annan snöstorm kommer vi säkert också att vakna upp till. Men det kommer vara lättare att kliva upp. Att resa sig.

För nu händer det, ljuset är på väg tillbaka.