Jag skrollar flödet på Linkedin. Det flimrar förbi. Stannar upp vid någon enstaka. En före detta kollega som delar något intressant. Jag gillar. Eller någon jag gillar som delar något, jag gillar bara för att jag gillar personen. En annan har gillat ett inlägg som jag också gillar. För vi gillar varandra.

Företag visar upp sig. Lyfter framgång, kunskap och kompetens. Kom och jobba med oss! En och annan inspirerande artikel och en hel del pepp mellan anställda och välkomnande av nyanställda. Gillar det också.

En annan publicerar ett test där jag uppmanas att rösta. ”Vilken typ är du?” och ”Författaren kan se hur du har röstat”. Varför då? Nä, vill inte rösta.

Många delar mycket bra grejer. Som att berätta om vilket bra arbete svenska räddningstjänsten gör eller vad som händer ute i regionerna. Det är ju alltid intressant att veta. Jag gillar.

Så är det rätt många väldigt personliga inlägg. Lite som på Facebook eller Instagram. Trevligt och modigt med personligt. Men jag vet inte, är Linkedin rätt kanal för det? Ja, kanske.

Linkedin är liksom alla sociala medier överfulla med berättelser och budskap, anrop och hallårop ”se mig, se vad jag kan, se vad jag gör”. Skillnaden är väl att man här vill visa sitt proffsjag (nja, nästan alla). Allt andas rätt hög svansföring, även de som visar upp och berättar sina mer sårbara stories.

Och kanske är det just här det tar tvärstopp för mig. Jag vet att jag kan, att jag borde. Att jag skulle kunna vara en av alla de som skriver: ”Efter många år på xxx skiljs nu våra vägar åt och jag är redo för nya utmaningar…..” eller lite mer kortfattat ”hallå nätverket, jag är öppen för uppdrag!”

Men jag förmår bara inte vara en av alla dessa som ropar ut i vimlet. ”Se mig. Här är jag, så glad, så kompetent, så redo!” Egentligen vet jag inte varför jag inte förmår, jag skriver ju här. Tror det är något med själva anslaget på Linkedin. För bakom alla berättelser, alla härliga uppvisningar av högt och lågt anas en rädsla av att inte bli sedd. Att inte få vara med. Inte få vara en av dem med någon slags framgångsberättelse i bagaget.

Men det är ju inget fel i det, lite uppvisning och skryt mår vi alla rätt bra av. Det är bara så att det gör mig så himla obekväm. Kanske känner jag mig utlämnad. Tänk om ingen gillar? För det är ju vad det handlar om, att bli gillad och ännu bättre bli gillad, delad och gillad av fler. Det vill ju jag också bli precis som alla andra. Rädslan är att inte bli sedd, uppmärksammad och gillad.

Stannar där tror jag. Ska fila lite till på mitt inlägg. Förhoppningsvis syns jag i någons flöde och gillas. Gilla mig. Eller får jag passa på denna?