Det börjar med stressen. Slitet. Förväntningarna. Prestera. Alltid leverera.
På alla nivåer.

I grunden är stress något bra. En viktigt funktion för vår överlevnad. På savannen. Att känna stress kunde vara skillnaden mellan liv och död.
När vi är stressade utsöndras olika stresshormon från binjuren; kortisol, norandrenalin och andrenalin. Hormoner som i rätt dos och i rätt sammanhang är oerhört viktiga för prestation, kamp och flykt. Dessa hormoners uppgift är att hjälpa pulsen och blodtrycket att höjas samt att socker- och energinivåer i muskler och hjärna är tillräckliga. Så att vi ska orka.
Men det är inte bara i rent livshotande situationer som stressen är bra. I vårt moderna samhälle kan en lagom stressnivå hjälpa oss att prestera bra eller komma i mål med något som är viktigt för oss.
När stressen däremot pågår oavbrutet under lång tid blir den skadlig. Stresshormonerna ligger på konstant höga nivåer vilket sätter kroppen i ett ständigt kamp-flykt läge. Tillslut kan vi drabbas av både psykiska och fysiska symtom som till exempel utmattning, panikångest, depression, högt blodtryck, hjärtklappning, sömnproblem, värk i nacke och axlar, huvudvärk och så vidare. Vissa av oss blir riktigt sjuka av utmattning under en längre tid.

Så hur kan vi dra i bromsen? Det samhälle och den kultur vi lever i är prestationsinriktad på så många nivåer så det kan vara svårt att ens förstå att man behöver återhämta sig. Och när man väl förstår behovet av sin egen återhämtning kan det vara svårt att prioritera och motivera både inför sig själv och omgivningen att det är viktigt och varför det är viktigt. Kanske är det då lättare att låta bli. Det gjorde jag i många år. Eller det stämmer inte helt för jag gjorde min yoga och mina andningsövningar. Som ännu en prestation. Under tiden tänkte jag på annat. På middagen eller olika projekt på jobbet. Sedan rusade jag vidare från yogamattan. Till livsprojekten, jobbet, åtagandena och barnen. De älskade barnen som så klart alltid kom först. Tills det en dag inte gick längre. Då hade många års stress krönts av flera jobbiga händelser både i privatlivet och i arbetslivet. Till slut tog det tvärstopp. Med råge. Jag slutade sova och hjärnan flippade. Det var som att jag inte kunde koppla mina tankar och handlingar rätt längre, en konstant kortslutning pågick i hjärnan. Och musklerna värkte något fruktansvärt.

Vägen tillbaka blev krokig. Den första tiden ägnade jag mig mest åt att gå långa promenader och endast vara med min närmaste familj. Vissa dagar handlade det uteslutande om att andas för att få ner ångesten och hitta tillbaka till sömnen.
Under den här tiden blev återhämtning det enda jag ägnade mig åt. På heltid utan några egentliga tekniker (dvs yoga eller meditation) utan bara att vila och andas. Fokus på andning. Klarade inte ens av att gå på massage. Bara tanken på att boka en tid, hålla den och ta mig till och från massagen gav mig hjärtklappning.

Sakta, ett steg i taget kom jag så småningom tillbaka. Men inte i den takt min dåvarande arbetsgivare tyckte var lämpligt, de ville nämligen gärna skynda på mitt tillfrisknande och lojal som jag är ansträngde jag mig verkligen. Det gick ett tag men så stod jag plötsligt framför väggen igen. Jag hade inte slagit mig lika hårt som tidigare och föll därför inte lika djupt, säkert tack vare mitt ökade medvetande. Blev sjukskriven en månad och insåg att min situation var ohållbar och bad därför om att under en period få gå ner i tid till 80 %, för att få chans att återhämta mig utan att riskera att bli sjukskriven på heltid igen. Jag visste ju att jag till och med skulle prestera bättre om jag fick den så livsnödvändiga återhämtningen. Så för arbetsgivaren skulle det vara en vinst. Jag fick nej på det. För mig var det så klart ett bakslag då jag visste att jag just då inte skulle hålla tempot i längden. Jag behövde tid att tänka och återhämta mig för att bli helt frisk från min utmattning. För att ta reda på hur mitt framtida arbetsliv skulle te sig tog jag då tjänstledigt i ett halvår för studier. Under den här tiden rationaliserades min tjänst bort och jag blev uppsagd. Mycket kan sägas kring det förfarandet och även om jag var besviken på hur det hanterades, var det ändå det bästa som kunde hända mig just då.

Nu har jag fått återhämta mig på riktigt. I den takt som är nödvändig för de flesta som fallit ner i en utmattning. Jag är tillbaka. Inte till den jag var innan utan till någon som för mig är en bättre version av mig själv. En större version av mig. En person som förstår vad återhämtning är på riktigt och hur jag återhämtar mig både fysiskt och psykiskt. Och jag prioriterar det varje dag. Det är så lätt att förväntningar och tempo drar mig med i stresscirkusen så jag måste vara uppmärksam hela tiden. Det gör mig mer medveten och närvarande, konsekvensen av det är att jag presterar bättre när jag behöver prestera.

Jag är helt övertygad om att kortare arbetsveckor, ökad kunskap om medveten återhämtning och betydelsen av fysiskt aktivitet skulle både öka effektivitet, produktivitet och minska sjukskrivningar. Ju mindre vi jobbar desto mer får vi gjort. Möjligen en paradox, men jag tror på den.