Emellanåt går vi vilse. I livet. Men jag tänker att det är så livet är. Att gå vilse emellanåt gör att man om och om igen måste hitta vägen hem. Trampa upp sina stigar igen. Varje gång det händer är vi ute och vandrar i outforskade marker. På okända vägar och främmande landskap. Det kan vara läskigt och ångestfyllt. Jävligt stressande och obehagligt. Tills man återigen är i hemmaskogen, på de välkända stigarna. Men rikare och med en karta som är så mycket större än den förra, med nya marker som nu blir del av hemmamarkerna.

Livet. Denna vidunderliga resa.