Sakta men säkert håller jag på och vänjer mig vid frilanslivet igen. Jag gillar det ju och jag har valt det själv. Friheten att ta egna beslut om tiden, att äga min tid. Rörligheten mellan arbete och fritid har jag alltid trivts med. Jag vet att många upplever det som en stressfaktor att det liksom glider ihop. För mig är motsatsen snarare en stressfaktor.

Men så är det frilansandets upp- och nedgångar. Att antingen ha för mycket att göra eller ingenting. Och ingenting-perioderna är värst. Kommer jag aldrig få ett uppdrag mer? Hur ska det gå? Vad håller jag på med? Bäst att försöka hitta fast jobb istället. Men så vänder det. Plötsligt så dyker ett uppdrag upp. Så ett till. Att frilansa har för mig alltid pendlat mellan toppar och dalar. Och nere i dalen kommer gärna Krösa-Maja på besök med oroväckande förutsägelser om en dyster framtid. Med tiden har jag lärt mig att inte lyssna på henne även om det kan ta några dagar innan hon tystnar.

Just nu rullar uppdrag in efter en period i dalgången. Jag står inte på toppen ännu, vet inte heller om jag verkligen vill hela vägen upp. När kurvan vänder brukar det kännas mer om man står på en väldigt hög höjd. Nä, just nu tar jag mig upp för berget i en rätt lugn takt. Det känns riktigt bra faktiskt.