Jag tar ansvar

För min tid här på jorden. 
Varje sekund jag är vid liv.
Varje andetag.

Jag tar ansvar i vinden som blåser håret framför mina ögon.
I regnet som faller och blöter jorden.
Under morgnarna som skaver.

Jag tar ansvar i solen som lyser upp berget.
I gruset som knastrar under mina skor.
På vandringen uppför.

Jag tar ansvar i sorgerna, besvikelserna 

och i den stilla skymningen som läker.

Jag tar ansvar på natten och på dagen.

Och där möts vi. 

Mitt i det som är på riktigt.

Vandringen börjar före gryningen

Mörkret liksom tystnaden,
är kompakt. 
Den enda rörelsen är stegen. 
Det enda ljudet är gruset under fötterna. 
Allt annat är stilla.

Lutningen går uppåt.
När det är som brantast kommer illamåendet.
Tunn luft gör det svårt att andas.
Smärtan i bröstet är ändå drivet framåt.

Blicken är fäst mot marken, 
pärlbandet vid horisonten har därför ännu inte nått sinnet.  

När förändringen väl kommer, 
sker det på ett ögonblick.
Gryningen smyger upp bakom ryggen.
Ljuset överrumplar. 
Jag tappar fart men vågar se upp. 
Solen lyser över hela berget.
Och på alla berg runtomkring.

Vyn borde ta andan ur betraktaren. 
Det gör den för ett ögonblick.
För att sedan visa sig vara lika skrämmande som skön.
Rädslan tar sitt grepp. 
Jag blundar för att efter ett tag kisa mot ljuset som blottlägger allt.

Nästan framme vilar jag mig mot en sten.
Öppnar ögonen lite till.
Toppen är inom räckhåll,
men jag lutar mig nog här en stund först. 
Stannar upp och låter allt bero.
Det är bra nu. 

Så länge odlades myten.

Så länge odlades myten.
Om henne den starka.
Hon som klarar allt och bär världen i sina händer.
Den kloka.
Eftertänksamma.
Hon som är ditt stöd.
Det var hon själv som gav myten näring.
Lät den växa till en sanning för alla att tro på.
Att hålla fast vid.
Tills hon föll.
Du såg på med förvåning.
Tills hon lät dig förstå att allt var en myt.
En osanning som hon låtit sig själv och alla andra leva efter.

Varje dag, en ny dag.

Varje dag, en ny dag.
Som släcks när solen går ner.
Och föds på nytt igen.
Nästa morgon. Om och om igen.
Sommar blir till höst, 
blir till vinter,
blir till vår,
som blir en ny sommar.

Vi vet att inget varar för evigt. 
Att det som nyss föddes kommer dö. 

Förändring kan göra ont.
Kan vara utplånande.
Även befriande.
Nydanande.
En möjlighet att börja om.

Hela livet förhåller vi oss till början och slut. 
Till nya morgnar, nya somrar. 
Till längtan efter kärlek.
Till vardagar som ibland tvingar oss att bara hålla ut.
Till förlust och bottenlös sorg.
Till att allt börjar om. 
Till att allt hela tiden förändras.

I nöd och lust genom hela livet.