Ett bortglömt land

Nu närmar vi oss tiden när allt snart är förbi.

Brofästena är på väg att lossna.

Ilska och vemod turas om att ligga på första plats.

Våra minnen är ingen garant för att vi verkligen hände.

Bevisen ligger bara kvar i molnet.

Regn och blåst sliter i parasollet som borde tagits ner för flera veckor sedan.

Trötta löv virvlar runt mina gummistövlar.

Det är då jag får syn på det genom grenverket.

Landet under syrenen.

En ring av vackra stenar.

En slipad glasbit i mitten.

En liten plåtask.

Landet som ingen har besökt på flera år.

Finns kvar.

Här och inom alla som varit små.

Jag lämnar det som det är.

Och minns dagar då glittrande pärlor färgade min dag.

Resan till landet under syrenen

Gungställningen blir ett sjörövarskepp, med trädgårdsspaden som roder.

Skeppet går ut på öppet hav.

Mastutkiken nås via de romerska ringarna.

Seglatsen går till främmande land under syrenen.

Där de små bor. 

I en värld av vackra stenar.

Torkade blommor och pinnar som bildar ett hemligt mönster.

En slipad glasbit blänker i mitten.

När man kommer hit måste man viska. 

Viskningar som blir till pärlande skratt.

Glittrande pärlor som dansar i vinden och når till världen utanför.

De bildar stråk av glädje som omfamnar dagen.

Under syrenen blir en liten flicka till drottning av sitt eget rike. 

Och lillebror till kungen av hela trädgården. 

I landet under syrenen är inget sig likt.

Det är bra och det är så det ska vara.

Och när stormen kommer

Då går ingen säker.

Det börjar med ett muller i fjärran. 
Åskan rullar närmre. Ökar i styrka.
Blixten slår ner med en smäll.
Elaka orkanvindar sliter i huset. I våra kroppar. Sargar själar.

Dina ögon brinner när du lutar dig fram.
Över mig. Jag krymper mot väggen. 
Din röst är hård.
Jag tar sats tillbaka. 
Hårda ord flyger i luften. Ord som gör stor skada. 
Gräver sår som aldrig läker helt.

I ögonvrån ser jag de små.
Rädda barnaögon.
Barfotafötter mot trägolv som skurats med såpa för att vara lent. 
Lena trägolv betyder ingenting när hela havet stormar.
När tryggheten för ögonblicket rämnar.

Regnet som kommer lyckas inte spola oss helt rena. 
Det sköljer bara på ytan. 
Stormen har dragit bort.
För nu.

I barnen kryper rädslan in och gömmer sig i kroppens vrår.
Ligger där och väntar på framtida stunder av osäkerhet som ger den näring att växa.
Såren läker aldrig helt.

Här i ligger skulden.

Sommaren befriar

Vi är dem vi alltid strävat efter att vara.

Kärleken finns nära hela tiden.

Smek och kyssar i en ljuvlig dans.

Dagarna är långa och de korta ljusa nätterna räcker till både sömn och lek.

Vi leker mamma, pappa, barn och allt känns så lätt.

Familjebanden knyts i vackra rosetter.

När barnen har somnat är jag för en stund bara din.

Kärleken hittar nya vägar.

Förvisso inte helt okända, men vägar ännu inte helt upptrampade.

Det är mjukt, det är lugnt.

Hon visade oss nåd

Och den sanna villkorslösa kärlek som endast barn förmår att ge.

Vi lärde oss om kärlek som höjer sig ovan allt.

Inom oss själva mötte vi skulden när vi inte räckte till.

Oron och rädslan över att hon skulle ryckas bort.

Det tar tid att låta de nyupptäckta känslorna bli en del av oss.

Att låta det som är, bli en del av det som alltid har varit.

Barnet

Hon sover. Här är jag. Ensam med min kropp. Övergången till nu var lika gränslöst smärtsam, bortom orden smärtsam, som mirakulös i det förlösande ögonblicket. Jag och min kropp fogade oss. Slet och vann kampen som utkämpades i den florstunna hinnan mellan liv och död.

Ett blödande underliv. Underliv. Livets under.

Jag sitter i den hårda sjukhussängen. Gul landstingfilt över benen. Hon ligger bredvid mig i den genomskinliga plastbaljan. En rutig gosedjursnalle lutar mot kanten. Inköpt i förväntan. I ovisshet. I kärlek. Kan man älska det man inte vet?

Försiktigt lyfter jag upp henne. Lutar den starka sköra kroppen mot mitt bröst. Knäpper upp. Små giriga läppar letar. Suger tag. Hårt. Jag sträcker mig efter vattenglaset och tömmer det med stora klunkar. Förnimmer känslan av ett oändligt hav. Hon släpper. Min törst släcks.

Hennes blick är outgrundlig. Jag smeker med pekfingret längs hennes kind. Känner igen de långa fingrarna. Det mörka håret. Lutar mig framåt. Drar in hennes nyfödda doft. Min dotter. Mitt hjärta börjar gråta. Nu är jag för alltid fast. I henne. För henne kommer jag att gå på vatten om jag måste.

Mitt liv som jag kände det tar slut. En ny tid tar sin början. Jag är en mamma nu. En mamma. En cirkel sluts. En annan öppnas och krokar i. Det är tiden. Och det är meningen.

Likt alla mirakel får hon mig att tappa fotfästet under en ganska lång tid. Ett tag är det som att vi svävar fritt. Min kropp är nu hennes. Jag är för henne. Mina bröst är för henne. Och mitt underliv blöder.

Varandet

Du sover tyst vid min sida. Snusar. Snarkar aldrig. Ungdomlig lätthet och skönhet vilar i vårt rum. Vi är ett varande. Tillsammans. En strimma morgonljus vid den tunna gardinen som skiljer oss från världen.Vi dansar sida vid sida till varma toner av trygghet. Jag är stolt. Varje dag du är min. Långa vackra fingrar omsluter mina korta, knotiga.

Våra tentakler växer ihop. Mot varandra i ett mjukt trassel där vi vilar. Trasslet snor sig i små knutar. Tillsammans knyter vi upp. Då arbetar våra händer febrilt. Vissa knutar sitter för hårt. Vi låter dem vara och bäddar ner dem i mjukheten. Där kommer de att vila i många år. Några löser som av ett litet mirakel upp sig själva, andra glöms bort. De ligger och svävar i någonstans ensamma i evigheten. Andra kommer med tiden att växa till stora monsterknutar. Det vet vi inte nu. Vi bara fortsätter att bädda fint.

Passionen

Jag vilar mot ditt bröst. Vill inget annat.

Livet upphör. Tiden har stannat här och nu. Nu är vi ett. In i döden.

Detta är den enda sanningen. Sanningen om oss.

Lena läppar som smeker. Spröda toner av en violin. Doften av nytvättade lakan.

En mun som kräver. Tunga andetag i rummet. Lukten av svett och våra kön som blandas.

Lusten som aldrig tar slut. Kroppar som inte mättas.

Vem är du? Vem är jag med dig?

I den inledande scenen är det du som öppnar dörren. Och stänger den bakom mig när jag kliver in. Det är förutbestämt att ske just nu. Den här första dagen. Det är idag livet drabbar oss med en sådan kraft att vi faller. Faller. Och faller. In i en virvel av bara vi. In i döden. Bara vi.

Mata själen

Jag läser mycket och ofta. Nästan alltid har jag flera böcker på gång. Valet av bok har helt att göra med var jag befinner mig för stunden. Är jag trött och behöver släppa allt för en stund flyr jag in i en spännande deckare. Känner jag mig längtansfull eller vemodig söker jag mig till en läsning som när min själ. En av dessa är Tomas Tranströmer dikter och prosa 1954-2004. Den är en fröjd för såväl ögat som själen.

Själva boken (den inbundna versionen) väger skönt i handen och omslaget är så snyggt att se på. Ett vitt bokmärksband ropar på mig. Det är en ren njutning bara  bläddra i den och för mig handlar inte poesi om att läsa från pärm till pärm. Jag slår lite på måfå. Känner på de olika texterna. Det är så vackert. Orden sjunger, låter, gråter.

Det är spännande, gripande, finstämt och med en osannolikt träffsäker fingertoppskänsla.

Boken ligger på mitt nattduksbord. Ofta tar jag fram den och läser redan tummade favoriter. Eller så vänder jag blad och upptäcker något nytt.

STENARNA
Stenarna som vi kastat hör jag
falla, glasklara genom åren. I dalen
flyger ögonblickets förvirrade
handlingar skränande från
trädtopp till trädtopp, tystnar
i tunnare luft än nuets, glider
som svalor från bergstopp
till bergstopp tills de
nått de yttersta platåerna
utmed gränset för varat. Där faller
alla våra gärningar
glasklara
mot ingen botten
utom oss själva.

Tomas Tranströmer 1954