En väv av sammanhang

Att skiljas är att bryta ett sammanhang. En mening. Hur riktigt det än är att bryta upp, gör det ont. För alla. Fast äktenskapet är slut för länge sedan och ingen vill längre, är det en smärtsam process. Skulden mot barnen kan vara så tung att den nästan dödar.

Det är i våra sammanhang vi till stor del definierar oss. I våra nära relationer och i de rum vi rör oss. Vi krokar i varandra och skapar mening. Vi speglar oss i varandra och blir till.

När sammanhangen rycks upp, går sönder eller stuvas om. Tappar vi bort oss ett tag. Vi faller fritt. Och vet att vi förutom att själva falla även har kastat ut våra barn i fritt fall. Vi gör vårt bästa att fånga upp dem. Kämpar febrilt med våra händer för att de ska landa så mjukt det bara går. De är ju helt utan skuld.

Vi vuxna kämpar med skulden och ibland med ensamheten. Så småningom även längtan efter en ny relation. Och när den kommer börjar vi bygga igen. Väva nya trådar som bildar sammanhang. Det tar tid och kräver tålamod. De gamla trådarna kanske hänger kvar och måste flätas upp lite till för att det nya ska få fäste och växa.

Långsamt väver vi den nya väven där vi så småningom ska få vila. En väv i vackra färger, med ett glittrande kantband  bestående av silkestråd och en stark tro på framtiden. Kärleken.

Vila idag

Vilodagen är en dag mellan måsten. En skön mellandag. Det är min dag idag.

En strålande klar vintersol lyser över den här dagen. Värmer våra hjärtan. Själen tar ett lustskutt. Hämtar kraft och glädje i den kristallklara dagen.

Våren anas vid horisonten. Och vi lever i trygghet om att dess tid kommer. Men den är inte nu.

Det här är en dag att vila i. Luta sig tillbaka på. Andas.

 

Bästa Tellus!

Vi har hängt ihop länge nu och du är oftast en trygg vän som låter oss trampa i dina marker, utforska dina skrymslen och vrår. Så tålmodig du är! Ibland skakar du om oss, då sörjer vi och förbannar dig. Men tillsammans med dig återuppstår vi och litar på att du tar hand om oss igen. Det gör du också. För det mesta.

Det kan verka som att dina resurser är oändliga. Vi vill gärna tro det, men innerst inne vet vi att det inte är så. Förlåt mig för det jag ska säga nu, men jag är rädd att vi långsamt håller på att bryta ner dig. Riva upp din yta, söndra ditt skyddande skal och dränka dig. Bränna dig. Kanske finns det hopp om bot och bättring. Vi är många som tror och hoppas det.

Men jag tvivlar ibland. Som du ser håller vi på att slå ihjäl varandra. Jag skulle så gärna be dig att förlåta oss våra synder. Men vi fortsätter att döda våra barn och för det finns ingen förlåtelse.

Och du bästa Tellus, snurrar ännu ett varv runt solen. Nattens skuggor drar in över din ena halva i samma ögonblick som gryningsljuset stiger över horisonten på den andra. Någonstans är alltid en ny dag på väg. Om och om igen. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Det är det enda vi vet med säkerhet.

Novembersol

När det är som mörkast smyger den upp vid horisonten. Med långa tentakler brer den ut sig över marken, den tränger in mellan husen, kämpar för att ta sig ner bland skuggor och stammar i skogen.

Det mjuka ljuset väcker den här dagen. Så skört. Så tryggt och vackert.

När allt har rasat, när du ligger på botten av dyn. När kroppen har förenat sig med underlaget och du inte kommer upp. När bröstet är förtvinat av trötthet och benen inte längre bär. Då när dina tårar för länge sedan har torkat på  kinderna.

Minns då novembersol. En kraft så ljuv och trösterik.

Låt det inte bli ett skrik som ekar i tomhet

http://www.flickr.com/photos/58952906@N06/

Ett massvrål ekar just nu i sociala media. Äntligen bryter vi ny mark och drar fram djupt rotade och förlegade normer i ljuset. Normer som ligger under våra direkt medvetna lager, vilket också är ett av skälen till varför vi varit tysta så länge. Det är de normer som gör att män tror sig ha rätt att tafsa och uttrycka sexistiska åsikter, visa könet eller i allra värsta fall våldta. De normer som gör att vi kvinnor inte alltid tar oss rätten att själva förstå var gränsen går för vad som inte är ok. Det är också de normer som gör att flera av oss skämdes över att inte ha vågat säga ifrån, då när det hände.

Men nu ställer sig hundratusentals kvinnor världen över upp och säger att det får vara nog! Och är det någon endaste person där ute som säger, ”det kan inte stämma, de överdriver, alla dessa kvinnor kan inte blivit kränkta och definitivt inte i Sverige av etniskt svenska män”.

JO ALLA DESSA KVINNOR HAR UPPLEVT NÅGON FORM AV SEXUELLA TRAKASSERIER. INGEN ÖVERDRIVER. TYVÄRR ÄR DET SANT.

Att jag och många, många med mig, har blivit tafsade på eller blivit utsatta för någon annan form av kränkning på grund av kön eller könsidentitet, beror inte på hur vi har betett oss, eller klätt oss, inte på vår uppfostran eller utbildning. Det beror inte heller på att vi inte har förstått vårt eget bästa. Det är inarbetade, underliggande strukturer och normer som styr. Normer som gör gällande att kvinnors kroppar inte är fredade. Att våra kroppar är tillgängliga.

Och, det här vill nog helst ingen höra men det måste sägas, de allra flesta kränkningar begås av den vanliga mannen eller killen. Det är oftast inte grova förövare. Det är män som inte MEDVETET vill kränka, som bara gör eller beter sig som man gör. Utan att tänka sig för, utan att kunna eller vilja förstå vad som sker inom den som blir utsatt.

Några av mina egna erfarenheter består av en hand under kjolen i en folkmassa, händer på brösten i en bardisk, vid ett annat tillfälle kom en man och försökte placera sin hand på insidan av mitt lår när jag satt på ett tåg. Vid minst ett tillfälle har jag råkat ut för en blottare. Jag har blivit kallad hora av främmande män och blivit antastad av flera okända unga killar på en bakgata i Visby. I kör skanderade de ”visa brösten, visa brösten”. Varav två stycken gick fram och drog upp min klänning.

Alla dessa gånger har jag drabbats av ett sanslöst raseri över att de överhuvudtaget trott sig ha friheten att bara ta för sig. Att ha fräckheten att tro att min kropp är till för allmänt tafsande. Ingen gång har jag vågat säga något. Jag har blivit rädd och har bara flyttat på mig eller skyndat därifrån. Jag har helst inte pratat om det heller, eftersom jag har skämts och tänkt att det är väl inte så mycket att gnälla över. Det är ju sådant som händer när man är tjej eller kvinna.

Men nu räcker det. För alla våra döttrar och söners skull kan jag inte nog poängtera vikten av de senaste dagarnas massvrål. För döttrarna som blir offer och för de söner som blir ofrivilliga förövare. Och för att det här inte ska sluta med ett skrik, som om någon vecka ekar i tomhet, prata med dina barn om värderingar. Lär dem värna om sina kroppar och respektera andras. Påminn dem varje dag.

Mitt på livets stora platå

Fälten är gula. Av solen svedda. Gyllene strån vajar i vinden. Ljuset är vitt. Sommaren är i sitt esse.  Vägen går spikrakt nedåt. Ett enda krön. Sedan öppnas oändligheten. Horisonten. Som en tunn linje mellan olika blå element.

I söder omfamnas jag av den mäktiga klintens karga trygghet. Mot norr sträcker sig stranden med lena vita stenar som vill mig väl.

Jag är nu. Mitt i. På livets stora platå. Stannar upp. Allt som varit och allt som kommer, är nu. Känner mig stark. Ser ut över havet. Solen värmer min rygg. Liv.

Till mina döttrar Isabel och Alice med kärlek

Mitt livs viktigaste uppdrag är att vattna dina rötter, ge dig näring och hjälpa dig att växa. Min önskan är att du ska växa fritt, otvunget och på dina villkor. Hitta din stig och trampa den. Ibland är det lätt att gå på redan upptrampade stigar. Gör det och lär av dom. Men hitta alltid tillbaka till din egen. För det är bara den som visar dig din väg. Leta i magen efter din sanning och var alltid stolt över vad du hittar. Du är bra.

Vet att jag gör dig illa ibland, men det beror på att jag själv tappar bort mig. Det gör vi alla och det kommer även du att göra. Du kommer att snubbla och det kan göra förbannat ont. Slicka dina sår ett tag om du behöver. Men res dig och gå vidare. Skitdagarna kommer, men de går också.

Jag är så stolt över dig. Alltid. Följ din väg. Jag hoppas och önskar så innerligt att du kan känna dig stark, stolt, modig och vacker hela vägen inifrån och ut.

Jag älskar dig.

Din mamma

Digitalsmart och klimatsmart?

phone-690091_1280

Hallå generationskamrat! Alltså du som är född på 1960- eller 70- talet. Eller det spelar egentligen ingen roll vilket årtionde du är född, ålder och generationstillhörighet handlar mer om igenkänning och hur man identifierar sig själv.

Oavsett, så har du säkert någon slags relation till att vara uppkopplad eller inte uppkopplad. Det är helt olika hur vi väljer att förhålla oss till den digitala världen. Men ett är helt säkert, den här är för att stanna. Vad vi än tycker så är digitaliseringen ett faktum och vi måste förhålla oss till det. Liksom de flesta i min omgivning tycker jag för det mesta att det är spännande och roligt.  Visst ojar jag mig också över hur tonåringarna försvinner i sina smartphones. Och jag tror som många andra att balans är bäst. Det vill säga att kunna växla mellan att vara uppkopplad och frånkopplad. Att kunna lägga ner sin smartphone och vara analog med sin omgivning.

Men du som förfasar dig och helst vill slippa höra ordet digitalisering. Jag vet att du finns ;). Dina intentioner är goda och måhända tycker du att det är obehagligt hur framtiden rusar mot oss. Vilket stundtals också kan vara svindlande. Men det behöver inte vara av ondo. Det handlar om hur vi väljer att möta den. Antingen stannar vi upp i skräck och låter den digitala tekniken ta makten över oss. Eller, så tar vi efter bästa förmåga makt över tekniken. Med det menar jag inte att vi alla ska bli ingenjörer eller sociala mediaexperter. Jag menar bara att var och en, efter egna förutsättningar och behov, tar till vara de möjligheter som ges. För möjligheterna finns och de är stora. Så även flexibiliteten.

Sociala media gör att du lika självklart kan interagera med en person i Seoul eller Toronto, som med dina arbetskollegor i samma stad du själv bor i. Du kanske upptäcker att du har mer gemensamt med en likasinnad i Buenos Aires än med grannen i huset bredvid. Plötsligt ligger hela världen för dina fötter vare sig du vill eller inte. Relationer skapas mellan kontinenter och affärer görs varje sekund på internet. Idéer delas, nya uppstår och möten sker mellan människor som aldrig annars hade möts. Allt det här är numer en självklar del av vår vardag. Det är en värld i förändring och det påverkar oss alla.

Miljön då? Hållbarheten? Sysselsättningen? Gör inte den digitala tekniken att allt håller på att gå åt skogen? Så behöver det inte vara. Det beror helt på hur vi väljer att använda teknikens möjligheter. Rätt utnyttjad kan den digitala tekniken hjälpa oss att förändra sättet vi ser på arbete, pengar och resurser. Med en skenande miljöskuld till vår planet kommer vi i framtiden att vara tvungna att dela med oss till varandra. Utan att här gå in på konkreta fakta, finns idag redan långsiktigt tekniskt hållbara lösningar som, rätt använda, är både klimatsmarta och relevanta för dagens människor. Och för det hållbara samhället.
Men det här är förstås inte gjort på en kafferast. Vårt västerländska samhälle bygger på ekonomiska system med sina rötter i den industriella revolutionen vid förra sekelskiftet. Det som pågår nu är en lika stor samhällsomvälvning som det var då. Kanske till och med större. Och det är absolut en utmaning att möta det nya. Näringslivet har stora utmaningar framför sig för att kunna möta den digitala konkurrensen.

Vad du ser och irriterar dig på hos dina tonåringar är inget du kan sätta stopp för. Mer än att för ögonblicket be dem lägga från sig mobilen vid middagsbordet till exempel. För medan vi i vuxen ålder har fått lära oss att interagera via sociala media och att använda den digitala tekniken, har våra barn fått de digitala redskapen mer eller mindre redan med modersmjölken. Det gör att vi har en hel generation på tillväxt som kommer ha en erfarenhet och en beredskap för att möta den digitala framtiden, på ett sätt som vi inte har haft. Då menar jag inte det rent tekniska, utan ur ett sociokulturellt perspektiv.

Dina ungdomar är framtidens makthavare. Förhoppningvis tar de oss vidare mot en hållbarare och mer rättvis värld. För den möjligheten kommer dom att ha och förutsättningarna för det skapas just nu.

Och jag tror faktiskt att vi alltid kommer att vilja ut i naturen, till fågelsång och porlande bäckar. Lugn och stillhet. Vi kommer att vilja kramas på riktigt och äta närodlat. Det ena betyder inte det andras undergång, vi kommer att kunna och behöva vara både digitala och naturnära. Vi kommer att välja mobilfria stunder och platser för att andas och stressa ner. Men det jag vill säga är, att lösningen inte är att blunda och sätta likhetstecken mellan digitalisering och mänsklighetens förfall. Det handlar om hur vi tillsammans väljer att skapa vår framtid.

Som invånare på planeten jorden måste vi hjälpa varandra

clasped-hands-541849_1280

En sandstrand som för många av oss förknippas med sommar och semester, fick under den gångna veckan en helt ny betydelse. Bilden av den lilla pojkens kropp som sköljdes upp av vågorna fick en hel kontinent att äntligen vakna. Massflykten över haven har pågått länge och han är inte det första flyende barnet som drunknat, men han var den som fick upp våra ögon. Som alla andra undrar jag hur rädd han var, om han grät och ropade på mamma.

Fast det gör så ont ser jag länge på den lilla barnkroppen i vattenbrynet och minns mina egna barn när de var små. Hur jag hade sträckt mig efter månen om det varit nödvändigt för att skydda dem.  Fast jag behövde aldrig göra det. Trygghet, mat och värme har alltid varit självklart i mina barns liv.

Men mer än någonsin, är det nu så uppenbart hur skör vår trygga tillvaro är. Att vi inte kan ta något för givet.  I en annan tid hade det lika gärna kunnat vara du eller jag, mina barn eller dina åldrande föräldrar. Idag är det dessa människor som flyr. Som invånare på planeten jorden måste vi hjälpas åt så gott vi kan. Och vi är många som gör vad vi kan. I hela Europa. Den kraft av medmänsklighet vi sett de senaste dagarna ger trots allt hopp. Hur européerna gått man ur huse och stått längs motorvägar med soppa och frukt, mött upp vid tågstationer med smörgåsar, vatten och filtar. Bilar som plockat upp vandrande flyktingar.

Kanske det här är vår tids motrörelse som faktiskt får Europas växande främlingsrädsla att skrumpna ihop och ruttna. Kanske äntligen de politiker som på fullaste allvar påstår att strömmen av flyktingar skulle vara ett hot mot våra traditioner, får stå och skämmas i ett hörn. För till vilket pris ska vi krampaktigt hålla fast vid gamla traditioner? Vår värld har alltid varit i förändring. I rörelse framåt. Och glöm inte, i framtiden kanske det är våra barnbarnsbarn som måste fly och lämna sina hem. Att välkomna människor på flykt och att sträcka ut våra händer är att sträcka ut oss mot varandra och mot framtiden.

Är du en junior eller senior?

http://www.flickr.com/photos/58952906@N06/

För inte så länge sedan stötte jag ihop med en kompetent och välutbildad bekant. Hon utbildade sig på universitetet redan som ung, arbetade i flera år, fick barn och bestämde sig för att omskola sig i trettioårsåldern.

Nyutexaminerad och väldigt driven gav hon sig ut och började söka nytt jobb. När jag träffade henne, berättade hon för mig att hon just fått återkoppling efter att ha varit på en anställningsintervju på ett företag i kommunikationsbranschen. De hade problem att placera henne eftersom de såg henne som en senior, men med en juniors kompetens. Det vill säga, som 39-åring är hon en senior i deras ögon, men med erfarenhet inom området som en junior. Va?!

Det finns så mycket i det här påståendet att ställa sig frågande inför. Men innan jag går in på det vill jag berätta om ännu en god vän som hade en liknande erfarenhet. Det var alldeles nyligen som hon berättade om en tjänst som hon sökt. Kravspecifikationen var hög och det krävdes mycket erfarenhet. Min vän är 49 år och väldigt kompetent med ett CV som få. Eftersom hon inte fått någon återkoppling alls på sin ansökan kontaktade hon företaget i fråga. Till svar fick hon, ”vi söker en junior och du är en senior”. Hon påpekade att den kravspecifikation som de krävde knappast riktade sig till en junior. Rekryteraren svarade att det viktigaste var att det var en junior. Vaddå?!

Nu undrar jag:
Vad är  en junior?
Vad är en senior?
Pratar vi kompetens eller ålder?

Det allra mest skrämmande med det här, är att det är så uppenbart att företag och rekryterare i dessa fall sitter fast i ett fördomsfullt ålderstänkande. Och jag vet att det här inte är unika berättelser, det händer hela tiden. De ser inte längre kompetens, erfarenhet och personlig lämplighet som de högst vägande meriterna.

Begreppen junior och senior bör väl ändå handla om kompetens? Annars  är det väl ett lagbrott? Eller? Om vi nu överhuvudtaget ska använda oss av begrepp som sorterar på ett sätt som riskerar att inte vara relevant. Kategoriserar vi folk i andra sammanhang kallar vi det att vara rasistisk eller sexistisk. Det här är ju samma sak!

Sedan den 1 januari 2009 har vi ett förbud i Sverige mot åldersdiskriminering i arbetslivet. DO (Diskrimineringsombudsmannen) ska se till att det efterlevs. Jag vet att diskriminering sker åt båda håll, även yngre diskrimineras. Det har jag själv erfarenhet av. Som nyutexaminerad från universitetet ansågs jag ung och oerfaren upp till tidiga trettioårsåldern ungefär. En kort period mellan 35 och 39 kände jag mig attraktiv på arbetsmarknaden. Efter 40 har det blivit svårare att komma på intervju när jag sökt nya tjänster. Detta trots att jag är mer erfaren och  kompetent än någonsin tidigare. Jag är också självsäkrare, nyfiknare och mer driven än när jag var yngre.   Dessutom har jag vabbat klart för många år sedan, vilket i sig faktiskt egentligen inte heller är särskilt relevant.

För det är faktiskt så att kompetens och personlig lämplighet inte har med vare sig kön, etniskt ursprung eller ålder att göra. Kompetens och lämplighet handlar inte om antalet år från födelsedagen, vare sig det gäller en 28-åring eller en 53-åring. Det handlar om vem du är, vad du kan och vad du vill. Det handlar om vad du kan erbjuda och vad en arbetsgivare kan erbjuda dig. Det handlar om att hitta dynamik i arbetsgrupper och att utvecklas både för individer och företag.

Och till sist, jag vill helst inte göra det här till en kvinnosaksfråga. Jag vet män som också upplevt åldersdiskriminering,  men jag hör det oftare från både yngre och medelålders kvinnor.