Sömnen.
Men inte gratis.
Du har fått strida för ynnesten att släppa taget.
Nu låter du kroppen sjunka.
Bäddas in i det mjuka.
Men sinnets makt ger dig inte någon någon i natt.
Ingen frid.
Du slits upp ur drömmen som just var på väg in.
Återigen är du beredd på språng.
Andfådd.
Sörjer den flyktiga vilans skönhet.
Ångest som rider natten.
En läkande sorg som är så svår att nå.
Smärtsam att nudda vid.
Som är alltings slut,
som är dörren till en ny början.
Blir stilla.
Stannar upp.
Ångest som rider natten.
Natt blir dag som blir natt.
En läkande sorg som är så svår att nå.
Smärtsam att ta i.
Som är alltings slut,
som är dörren till en ny början.
När det är som mörkast smyger den upp vid horisonten. Med långa tentakler brer den ut sig över marken, den tränger in mellan husen, kämpar för att ta sig ner bland skuggor och stammar i skogen.
Det mjuka ljuset väcker den här dagen. Så skört. Så tryggt och vackert.
När allt har rasat, när du ligger på botten av dyn. När kroppen har förenat sig med underlaget och du inte kommer upp. När bröstet är förtvinat av trötthet och benen inte längre bär. Då när dina tårar för länge sedan har torkat på kinderna.
Minns då novembersol. En kraft så ljuv och trösterik.
Vägen hem 