Äntligen kommer vilan

Sömnen.
Men inte gratis.
Du har fått strida för ynnesten att släppa taget.
Nu låter du kroppen sjunka.
Bäddas in i det mjuka.

Men sinnets makt ger dig inte någon någon i natt.
Ingen frid.
Du slits upp ur drömmen som just var på väg in.
Återigen är du beredd på språng.
Andfådd.
Sörjer den flyktiga vilans skönhet.

Novembersol

När det är som mörkast smyger den upp vid horisonten. Med långa tentakler brer den ut sig över marken, den tränger in mellan husen, kämpar för att ta sig ner bland skuggor och stammar i skogen.

Det mjuka ljuset väcker den här dagen. Så skört. Så tryggt och vackert.

När allt har rasat, när du ligger på botten av dyn. När kroppen har förenat sig med underlaget och du inte kommer upp. När bröstet är förtvinat av trötthet och benen inte längre bär. Då när dina tårar för länge sedan har torkat på  kinderna.

Minns då novembersol. En kraft så ljuv och trösterik.