Till mitt barn

Att vara din mamma är förkroppsligandet av kärlekens djupaste väsen.
Onåbar.
Jag lyfter dig med mitt blodomlopp.
Med kraften av mina cellers innersta kärna.
I mig finns ingen botten för din smärta. 
Dina tårar rinner över mig. 
Önskar jag kunde fylla mina händer med ditt lidande,
och försiktigt lyfta det onda från din kropp. 
Bära dina bördor.
Så att du i lugn och ro får plantera dina blommor. 
Ge dem näring och se hur de växer. 
I väntan på, rubbas jag ej.
Låter dig hålla på.
Falla och resa dig. Slå dig. 
Jag tappar inte.
Det är kärleken som inte nås av ord.
Mamman som inte slutar tro.
En dag bär dina vingar. 

Ett bortglömt land

Nu närmar vi oss tiden när allt snart är förbi.

Brofästena är på väg att lossna.

Ilska och vemod turas om att ligga på första plats.

Våra minnen är ingen garant för att vi verkligen hände.

Bevisen ligger bara kvar i molnet.

Regn och blåst sliter i parasollet som borde tagits ner för flera veckor sedan.

Trötta löv virvlar runt mina gummistövlar.

Det är då jag får syn på det genom grenverket.

Landet under syrenen.

En ring av vackra stenar.

En slipad glasbit i mitten.

En liten plåtask.

Landet som ingen har besökt på flera år.

Finns kvar.

Här och inom alla som varit små.

Jag lämnar det som det är.

Och minns dagar då glittrande pärlor färgade min dag.

Hon visade oss nåd

Och den sanna villkorslösa kärlek som endast barn förmår att ge.

Vi lärde oss om kärlek som höjer sig ovan allt.

Inom oss själva mötte vi skulden när vi inte räckte till.

Oron och rädslan över att hon skulle ryckas bort.

Det tar tid att låta de nyupptäckta känslorna bli en del av oss.

Att låta det som är, bli en del av det som alltid har varit.

Barnet

Hon sover. Här är jag. Ensam med min kropp. Övergången till nu var lika gränslöst smärtsam, bortom orden smärtsam, som mirakulös i det förlösande ögonblicket. Jag och min kropp fogade oss. Slet och vann kampen som utkämpades i den florstunna hinnan mellan liv och död.

Ett blödande underliv. Underliv. Livets under.

Jag sitter i den hårda sjukhussängen. Gul landstingfilt över benen. Hon ligger bredvid mig i den genomskinliga plastbaljan. En rutig gosedjursnalle lutar mot kanten. Inköpt i förväntan. I ovisshet. I kärlek. Kan man älska det man inte vet?

Försiktigt lyfter jag upp henne. Lutar den starka sköra kroppen mot mitt bröst. Knäpper upp. Små giriga läppar letar. Suger tag. Hårt. Jag sträcker mig efter vattenglaset och tömmer det med stora klunkar. Förnimmer känslan av ett oändligt hav. Hon släpper. Min törst släcks.

Hennes blick är outgrundlig. Jag smeker med pekfingret längs hennes kind. Känner igen de långa fingrarna. Det mörka håret. Lutar mig framåt. Drar in hennes nyfödda doft. Min dotter. Mitt hjärta börjar gråta. Nu är jag för alltid fast. I henne. För henne kommer jag att gå på vatten om jag måste.

Mitt liv som jag kände det tar slut. En ny tid tar sin början. Jag är en mamma nu. En mamma. En cirkel sluts. En annan öppnas och krokar i. Det är tiden. Och det är meningen.

Likt alla mirakel får hon mig att tappa fotfästet under en ganska lång tid. Ett tag är det som att vi svävar fritt. Min kropp är nu hennes. Jag är för henne. Mina bröst är för henne. Och mitt underliv blöder.

Till mina döttrar Isabel och Alice med kärlek

Mitt livs viktigaste uppdrag är att vattna dina rötter, ge dig näring och hjälpa dig att växa. Min önskan är att du ska växa fritt, otvunget och på dina villkor. Hitta din stig och trampa den. Ibland är det lätt att gå på redan upptrampade stigar. Gör det och lär av dom. Men hitta alltid tillbaka till din egen. För det är bara den som visar dig din väg. Leta i magen efter din sanning och var alltid stolt över vad du hittar. Du är bra.

Vet att jag gör dig illa ibland, men det beror på att jag själv tappar bort mig. Det gör vi alla och det kommer även du att göra. Du kommer att snubbla och det kan göra förbannat ont. Slicka dina sår ett tag om du behöver. Men res dig och gå vidare. Skitdagarna kommer, men de går också.

Jag är så stolt över dig. Alltid. Följ din väg. Jag hoppas och önskar så innerligt att du kan känna dig stark, stolt, modig och vacker hela vägen inifrån och ut.

Jag älskar dig.

Din mamma

Digitalsmart och klimatsmart?

phone-690091_1280

Hallå generationskamrat! Alltså du som är född på 1960- eller 70- talet. Eller det spelar egentligen ingen roll vilket årtionde du är född, ålder och generationstillhörighet handlar mer om igenkänning och hur man identifierar sig själv.

Oavsett, så har du säkert någon slags relation till att vara uppkopplad eller inte uppkopplad. Det är helt olika hur vi väljer att förhålla oss till den digitala världen. Men ett är helt säkert, den här är för att stanna. Vad vi än tycker så är digitaliseringen ett faktum och vi måste förhålla oss till det. Liksom de flesta i min omgivning tycker jag för det mesta att det är spännande och roligt.  Visst ojar jag mig också över hur tonåringarna försvinner i sina smartphones. Och jag tror som många andra att balans är bäst. Det vill säga att kunna växla mellan att vara uppkopplad och frånkopplad. Att kunna lägga ner sin smartphone och vara analog med sin omgivning.

Men du som förfasar dig och helst vill slippa höra ordet digitalisering. Jag vet att du finns ;). Dina intentioner är goda och måhända tycker du att det är obehagligt hur framtiden rusar mot oss. Vilket stundtals också kan vara svindlande. Men det behöver inte vara av ondo. Det handlar om hur vi väljer att möta den. Antingen stannar vi upp i skräck och låter den digitala tekniken ta makten över oss. Eller, så tar vi efter bästa förmåga makt över tekniken. Med det menar jag inte att vi alla ska bli ingenjörer eller sociala mediaexperter. Jag menar bara att var och en, efter egna förutsättningar och behov, tar till vara de möjligheter som ges. För möjligheterna finns och de är stora. Så även flexibiliteten.

Sociala media gör att du lika självklart kan interagera med en person i Seoul eller Toronto, som med dina arbetskollegor i samma stad du själv bor i. Du kanske upptäcker att du har mer gemensamt med en likasinnad i Buenos Aires än med grannen i huset bredvid. Plötsligt ligger hela världen för dina fötter vare sig du vill eller inte. Relationer skapas mellan kontinenter och affärer görs varje sekund på internet. Idéer delas, nya uppstår och möten sker mellan människor som aldrig annars hade möts. Allt det här är numer en självklar del av vår vardag. Det är en värld i förändring och det påverkar oss alla.

Miljön då? Hållbarheten? Sysselsättningen? Gör inte den digitala tekniken att allt håller på att gå åt skogen? Så behöver det inte vara. Det beror helt på hur vi väljer att använda teknikens möjligheter. Rätt utnyttjad kan den digitala tekniken hjälpa oss att förändra sättet vi ser på arbete, pengar och resurser. Med en skenande miljöskuld till vår planet kommer vi i framtiden att vara tvungna att dela med oss till varandra. Utan att här gå in på konkreta fakta, finns idag redan långsiktigt tekniskt hållbara lösningar som, rätt använda, är både klimatsmarta och relevanta för dagens människor. Och för det hållbara samhället.
Men det här är förstås inte gjort på en kafferast. Vårt västerländska samhälle bygger på ekonomiska system med sina rötter i den industriella revolutionen vid förra sekelskiftet. Det som pågår nu är en lika stor samhällsomvälvning som det var då. Kanske till och med större. Och det är absolut en utmaning att möta det nya. Näringslivet har stora utmaningar framför sig för att kunna möta den digitala konkurrensen.

Vad du ser och irriterar dig på hos dina tonåringar är inget du kan sätta stopp för. Mer än att för ögonblicket be dem lägga från sig mobilen vid middagsbordet till exempel. För medan vi i vuxen ålder har fått lära oss att interagera via sociala media och att använda den digitala tekniken, har våra barn fått de digitala redskapen mer eller mindre redan med modersmjölken. Det gör att vi har en hel generation på tillväxt som kommer ha en erfarenhet och en beredskap för att möta den digitala framtiden, på ett sätt som vi inte har haft. Då menar jag inte det rent tekniska, utan ur ett sociokulturellt perspektiv.

Dina ungdomar är framtidens makthavare. Förhoppningvis tar de oss vidare mot en hållbarare och mer rättvis värld. För den möjligheten kommer dom att ha och förutsättningarna för det skapas just nu.

Och jag tror faktiskt att vi alltid kommer att vilja ut i naturen, till fågelsång och porlande bäckar. Lugn och stillhet. Vi kommer att vilja kramas på riktigt och äta närodlat. Det ena betyder inte det andras undergång, vi kommer att kunna och behöva vara både digitala och naturnära. Vi kommer att välja mobilfria stunder och platser för att andas och stressa ner. Men det jag vill säga är, att lösningen inte är att blunda och sätta likhetstecken mellan digitalisering och mänsklighetens förfall. Det handlar om hur vi tillsammans väljer att skapa vår framtid.