Jag läser mycket och ofta. Nästan alltid har jag flera böcker på gång. Valet av bok har helt att göra med var jag befinner mig för stunden. Är jag trött och behöver släppa allt för en stund flyr jag in i en spännande deckare. Känner jag mig längtansfull eller vemodig söker jag mig till en läsning som när min själ. En av dessa är Tomas Tranströmer dikter och prosa 1954-2004. Den är en fröjd för såväl ögat som själen.

Själva boken (den inbundna versionen) väger skönt i handen och omslaget är så snyggt att se på. Ett vitt bokmärksband ropar på mig. Det är en ren njutning bara  bläddra i den och för mig handlar inte poesi om att läsa från pärm till pärm. Jag slår lite på måfå. Känner på de olika texterna. Det är så vackert. Orden sjunger, låter, gråter.

Det är spännande, gripande, finstämt och med en osannolikt träffsäker fingertoppskänsla.

Boken ligger på mitt nattduksbord. Ofta tar jag fram den och läser redan tummade favoriter. Eller så vänder jag blad och upptäcker något nytt.

STENARNA
Stenarna som vi kastat hör jag
falla, glasklara genom åren. I dalen
flyger ögonblickets förvirrade
handlingar skränande från
trädtopp till trädtopp, tystnar
i tunnare luft än nuets, glider
som svalor från bergstopp
till bergstopp tills de
nått de yttersta platåerna
utmed gränset för varat. Där faller
alla våra gärningar
glasklara
mot ingen botten
utom oss själva.

Tomas Tranströmer 1954