Låt det inte bli ett skrik som ekar i tomhet

http://www.flickr.com/photos/58952906@N06/

Ett massvrål ekar just nu i sociala media. Äntligen bryter vi ny mark och drar fram djupt rotade och förlegade normer i ljuset. Normer som ligger under våra direkt medvetna lager, vilket också är ett av skälen till varför vi varit tysta så länge. Det är de normer som gör att män tror sig ha rätt att tafsa och uttrycka sexistiska åsikter, visa könet eller i allra värsta fall våldta. De normer som gör att vi kvinnor inte alltid tar oss rätten att själva förstå var gränsen går för vad som inte är ok. Det är också de normer som gör att flera av oss skämdes över att inte ha vågat säga ifrån, då när det hände.

Men nu ställer sig hundratusentals kvinnor världen över upp och säger att det får vara nog! Och är det någon endaste person där ute som säger, ”det kan inte stämma, de överdriver, alla dessa kvinnor kan inte blivit kränkta och definitivt inte i Sverige av etniskt svenska män”.

JO ALLA DESSA KVINNOR HAR UPPLEVT NÅGON FORM AV SEXUELLA TRAKASSERIER. INGEN ÖVERDRIVER. TYVÄRR ÄR DET SANT.

Att jag och många, många med mig, har blivit tafsade på eller blivit utsatta för någon annan form av kränkning på grund av kön eller könsidentitet, beror inte på hur vi har betett oss, eller klätt oss, inte på vår uppfostran eller utbildning. Det beror inte heller på att vi inte har förstått vårt eget bästa. Det är inarbetade, underliggande strukturer och normer som styr. Normer som gör gällande att kvinnors kroppar inte är fredade. Att våra kroppar är tillgängliga.

Och, det här vill nog helst ingen höra men det måste sägas, de allra flesta kränkningar begås av den vanliga mannen eller killen. Det är oftast inte grova förövare. Det är män som inte MEDVETET vill kränka, som bara gör eller beter sig som man gör. Utan att tänka sig för, utan att kunna eller vilja förstå vad som sker inom den som blir utsatt.

Några av mina egna erfarenheter består av en hand under kjolen i en folkmassa, händer på brösten i en bardisk, vid ett annat tillfälle kom en man och försökte placera sin hand på insidan av mitt lår när jag satt på ett tåg. Vid minst ett tillfälle har jag råkat ut för en blottare. Jag har blivit kallad hora av främmande män och blivit antastad av flera okända unga killar på en bakgata i Visby. I kör skanderade de ”visa brösten, visa brösten”. Varav två stycken gick fram och drog upp min klänning.

Alla dessa gånger har jag drabbats av ett sanslöst raseri över att de överhuvudtaget trott sig ha friheten att bara ta för sig. Att ha fräckheten att tro att min kropp är till för allmänt tafsande. Ingen gång har jag vågat säga något. Jag har blivit rädd och har bara flyttat på mig eller skyndat därifrån. Jag har helst inte pratat om det heller, eftersom jag har skämts och tänkt att det är väl inte så mycket att gnälla över. Det är ju sådant som händer när man är tjej eller kvinna.

Men nu räcker det. För alla våra döttrar och söners skull kan jag inte nog poängtera vikten av de senaste dagarnas massvrål. För döttrarna som blir offer och för de söner som blir ofrivilliga förövare. Och för att det här inte ska sluta med ett skrik, som om någon vecka ekar i tomhet, prata med dina barn om värderingar. Lär dem värna om sina kroppar och respektera andras. Påminn dem varje dag.

Är du en junior eller senior?

http://www.flickr.com/photos/58952906@N06/

För inte så länge sedan stötte jag ihop med en kompetent och välutbildad bekant. Hon utbildade sig på universitetet redan som ung, arbetade i flera år, fick barn och bestämde sig för att omskola sig i trettioårsåldern.

Nyutexaminerad och väldigt driven gav hon sig ut och började söka nytt jobb. När jag träffade henne, berättade hon för mig att hon just fått återkoppling efter att ha varit på en anställningsintervju på ett företag i kommunikationsbranschen. De hade problem att placera henne eftersom de såg henne som en senior, men med en juniors kompetens. Det vill säga, som 39-åring är hon en senior i deras ögon, men med erfarenhet inom området som en junior. Va?!

Det finns så mycket i det här påståendet att ställa sig frågande inför. Men innan jag går in på det vill jag berätta om ännu en god vän som hade en liknande erfarenhet. Det var alldeles nyligen som hon berättade om en tjänst som hon sökt. Kravspecifikationen var hög och det krävdes mycket erfarenhet. Min vän är 49 år och väldigt kompetent med ett CV som få. Eftersom hon inte fått någon återkoppling alls på sin ansökan kontaktade hon företaget i fråga. Till svar fick hon, ”vi söker en junior och du är en senior”. Hon påpekade att den kravspecifikation som de krävde knappast riktade sig till en junior. Rekryteraren svarade att det viktigaste var att det var en junior. Vaddå?!

Nu undrar jag:
Vad är  en junior?
Vad är en senior?
Pratar vi kompetens eller ålder?

Det allra mest skrämmande med det här, är att det är så uppenbart att företag och rekryterare i dessa fall sitter fast i ett fördomsfullt ålderstänkande. Och jag vet att det här inte är unika berättelser, det händer hela tiden. De ser inte längre kompetens, erfarenhet och personlig lämplighet som de högst vägande meriterna.

Begreppen junior och senior bör väl ändå handla om kompetens? Annars  är det väl ett lagbrott? Eller? Om vi nu överhuvudtaget ska använda oss av begrepp som sorterar på ett sätt som riskerar att inte vara relevant. Kategoriserar vi folk i andra sammanhang kallar vi det att vara rasistisk eller sexistisk. Det här är ju samma sak!

Sedan den 1 januari 2009 har vi ett förbud i Sverige mot åldersdiskriminering i arbetslivet. DO (Diskrimineringsombudsmannen) ska se till att det efterlevs. Jag vet att diskriminering sker åt båda håll, även yngre diskrimineras. Det har jag själv erfarenhet av. Som nyutexaminerad från universitetet ansågs jag ung och oerfaren upp till tidiga trettioårsåldern ungefär. En kort period mellan 35 och 39 kände jag mig attraktiv på arbetsmarknaden. Efter 40 har det blivit svårare att komma på intervju när jag sökt nya tjänster. Detta trots att jag är mer erfaren och  kompetent än någonsin tidigare. Jag är också självsäkrare, nyfiknare och mer driven än när jag var yngre.   Dessutom har jag vabbat klart för många år sedan, vilket i sig faktiskt egentligen inte heller är särskilt relevant.

För det är faktiskt så att kompetens och personlig lämplighet inte har med vare sig kön, etniskt ursprung eller ålder att göra. Kompetens och lämplighet handlar inte om antalet år från födelsedagen, vare sig det gäller en 28-åring eller en 53-åring. Det handlar om vem du är, vad du kan och vad du vill. Det handlar om vad du kan erbjuda och vad en arbetsgivare kan erbjuda dig. Det handlar om att hitta dynamik i arbetsgrupper och att utvecklas både för individer och företag.

Och till sist, jag vill helst inte göra det här till en kvinnosaksfråga. Jag vet män som också upplevt åldersdiskriminering,  men jag hör det oftare från både yngre och medelålders kvinnor.