Ett massvrål ekar just nu i sociala media. Äntligen bryter vi ny mark och drar fram djupt rotade och förlegade normer i ljuset. Normer som ligger under våra direkt medvetna lager, vilket också är ett av skälen till varför vi varit tysta så länge. Det är de normer som gör att män tror sig ha rätt att tafsa och uttrycka sexistiska åsikter, visa könet eller i allra värsta fall våldta. De normer som gör att vi kvinnor inte alltid tar oss rätten att själva förstå var gränsen går för vad som inte är ok. Det är också de normer som gör att flera av oss skämdes över att inte ha vågat säga ifrån, då när det hände.

Men nu ställer sig hundratusentals kvinnor världen över upp och säger att det får vara nog! Och är det någon endaste person där ute som säger, ”det kan inte stämma, de överdriver, alla dessa kvinnor kan inte blivit kränkta och definitivt inte i Sverige av etniskt svenska män”.

JO ALLA DESSA KVINNOR HAR UPPLEVT NÅGON FORM AV SEXUELLA TRAKASSERIER. INGEN ÖVERDRIVER. TYVÄRR ÄR DET SANT.

Att jag och många, många med mig, har blivit tafsade på eller blivit utsatta för någon annan form av kränkning på grund av kön eller könsidentitet, beror inte på hur vi har betett oss, eller klätt oss, inte på vår uppfostran eller utbildning. Det beror inte heller på att vi inte har förstått vårt eget bästa. Det är inarbetade, underliggande strukturer och normer som styr. Normer som gör gällande att kvinnors kroppar inte är fredade. Att våra kroppar är tillgängliga.

Och, det här vill nog helst ingen höra men det måste sägas, de allra flesta kränkningar begås av den vanliga mannen eller killen. Det är oftast inte grova förövare. Det är män som inte MEDVETET vill kränka, som bara gör eller beter sig som man gör. Utan att tänka sig för, utan att kunna eller vilja förstå vad som sker inom den som blir utsatt.

Några av mina egna erfarenheter består av en hand under kjolen i en folkmassa, händer på brösten i en bardisk, vid ett annat tillfälle kom en man och försökte placera sin hand på insidan av mitt lår när jag satt på ett tåg. Vid minst ett tillfälle har jag råkat ut för en blottare. Jag har blivit kallad hora av främmande män och blivit antastad av flera okända unga killar på en bakgata i Visby. I kör skanderade de ”visa brösten, visa brösten”. Varav två stycken gick fram och drog upp min klänning.

Alla dessa gånger har jag drabbats av ett sanslöst raseri över att de överhuvudtaget trott sig ha friheten att bara ta för sig. Att ha fräckheten att tro att min kropp är till för allmänt tafsande. Ingen gång har jag vågat säga något. Jag har blivit rädd och har bara flyttat på mig eller skyndat därifrån. Jag har helst inte pratat om det heller, eftersom jag har skämts och tänkt att det är väl inte så mycket att gnälla över. Det är ju sådant som händer när man är tjej eller kvinna.

Men nu räcker det. För alla våra döttrar och söners skull kan jag inte nog poängtera vikten av de senaste dagarnas massvrål. För döttrarna som blir offer och för de söner som blir ofrivilliga förövare. Och för att det här inte ska sluta med ett skrik, som om någon vecka ekar i tomhet, prata med dina barn om värderingar. Lär dem värna om sina kroppar och respektera andras. Påminn dem varje dag.