Novembersol

När det är som mörkast smyger den upp vid horisonten. Med långa tentakler brer den ut sig över marken, den tränger in mellan husen, kämpar för att ta sig ner bland skuggor och stammar i skogen.

Det mjuka ljuset väcker den här dagen. Så skört. Så tryggt och vackert.

När allt har rasat, när du ligger på botten av dyn. När kroppen har förenat sig med underlaget och du inte kommer upp. När bröstet är förtvinat av trötthet och benen inte längre bär. Då när dina tårar för länge sedan har torkat på  kinderna.

Minns då novembersol. En kraft så ljuv och trösterik.