Sommaren befriar

Vi är dem vi alltid strävat efter att vara.

Kärleken finns nära hela tiden.

Smek och kyssar i en ljuvlig dans.

Dagarna är långa och de korta ljusa nätterna räcker till både sömn och lek.

Vi leker mamma, pappa, barn och allt känns så lätt.

Familjebanden knyts i vackra rosetter.

När barnen har somnat är jag för en stund bara din.

Kärleken hittar nya vägar.

Förvisso inte helt okända, men vägar ännu inte helt upptrampade.

Det är mjukt, det är lugnt.

Barnet

Hon sover. Här är jag. Ensam med min kropp. Övergången till nu var lika gränslöst smärtsam, bortom orden smärtsam, som mirakulös i det förlösande ögonblicket. Jag och min kropp fogade oss. Slet och vann kampen som utkämpades i den florstunna hinnan mellan liv och död.

Ett blödande underliv. Underliv. Livets under.

Jag sitter i den hårda sjukhussängen. Gul landstingfilt över benen. Hon ligger bredvid mig i den genomskinliga plastbaljan. En rutig gosedjursnalle lutar mot kanten. Inköpt i förväntan. I ovisshet. I kärlek. Kan man älska det man inte vet?

Försiktigt lyfter jag upp henne. Lutar den starka sköra kroppen mot mitt bröst. Knäpper upp. Små giriga läppar letar. Suger tag. Hårt. Jag sträcker mig efter vattenglaset och tömmer det med stora klunkar. Förnimmer känslan av ett oändligt hav. Hon släpper. Min törst släcks.

Hennes blick är outgrundlig. Jag smeker med pekfingret längs hennes kind. Känner igen de långa fingrarna. Det mörka håret. Lutar mig framåt. Drar in hennes nyfödda doft. Min dotter. Mitt hjärta börjar gråta. Nu är jag för alltid fast. I henne. För henne kommer jag att gå på vatten om jag måste.

Mitt liv som jag kände det tar slut. En ny tid tar sin början. Jag är en mamma nu. En mamma. En cirkel sluts. En annan öppnas och krokar i. Det är tiden. Och det är meningen.

Likt alla mirakel får hon mig att tappa fotfästet under en ganska lång tid. Ett tag är det som att vi svävar fritt. Min kropp är nu hennes. Jag är för henne. Mina bröst är för henne. Och mitt underliv blöder.

Varandet

Du sover tyst vid min sida. Snusar. Snarkar aldrig. Ungdomlig lätthet och skönhet vilar i vårt rum. Vi är ett varande. Tillsammans. En strimma morgonljus vid den tunna gardinen som skiljer oss från världen.Vi dansar sida vid sida till varma toner av trygghet. Jag är stolt. Varje dag du är min. Långa vackra fingrar omsluter mina korta, knotiga.

Våra tentakler växer ihop. Mot varandra i ett mjukt trassel där vi vilar. Trasslet snor sig i små knutar. Tillsammans knyter vi upp. Då arbetar våra händer febrilt. Vissa knutar sitter för hårt. Vi låter dem vara och bäddar ner dem i mjukheten. Där kommer de att vila i många år. Några löser som av ett litet mirakel upp sig själva, andra glöms bort. De ligger och svävar i någonstans ensamma i evigheten. Andra kommer med tiden att växa till stora monsterknutar. Det vet vi inte nu. Vi bara fortsätter att bädda fint.

Passionen

Jag vilar mot ditt bröst. Vill inget annat.

Livet upphör. Tiden har stannat här och nu. Nu är vi ett. In i döden.

Detta är den enda sanningen. Sanningen om oss.

Lena läppar som smeker. Spröda toner av en violin. Doften av nytvättade lakan.

En mun som kräver. Tunga andetag i rummet. Lukten av svett och våra kön som blandas.

Lusten som aldrig tar slut. Kroppar som inte mättas.

Vem är du? Vem är jag med dig?

I den inledande scenen är det du som öppnar dörren. Och stänger den bakom mig när jag kliver in. Det är förutbestämt att ske just nu. Den här första dagen. Det är idag livet drabbar oss med en sådan kraft att vi faller. Faller. Och faller. In i en virvel av bara vi. In i döden. Bara vi.

Vila idag

Vilodagen är en dag mellan måsten. En skön mellandag. Det är min dag idag.

En strålande klar vintersol lyser över den här dagen. Värmer våra hjärtan. Själen tar ett lustskutt. Hämtar kraft och glädje i den kristallklara dagen.

Våren anas vid horisonten. Och vi lever i trygghet om att dess tid kommer. Men den är inte nu.

Det här är en dag att vila i. Luta sig tillbaka på. Andas.

 

Till mina döttrar Isabel och Alice med kärlek

Mitt livs viktigaste uppdrag är att vattna dina rötter, ge dig näring och hjälpa dig att växa. Min önskan är att du ska växa fritt, otvunget och på dina villkor. Hitta din stig och trampa den. Ibland är det lätt att gå på redan upptrampade stigar. Gör det och lär av dom. Men hitta alltid tillbaka till din egen. För det är bara den som visar dig din väg. Leta i magen efter din sanning och var alltid stolt över vad du hittar. Du är bra.

Vet att jag gör dig illa ibland, men det beror på att jag själv tappar bort mig. Det gör vi alla och det kommer även du att göra. Du kommer att snubbla och det kan göra förbannat ont. Slicka dina sår ett tag om du behöver. Men res dig och gå vidare. Skitdagarna kommer, men de går också.

Jag är så stolt över dig. Alltid. Följ din väg. Jag hoppas och önskar så innerligt att du kan känna dig stark, stolt, modig och vacker hela vägen inifrån och ut.

Jag älskar dig.

Din mamma

Som invånare på planeten jorden måste vi hjälpa varandra

clasped-hands-541849_1280

En sandstrand som för många av oss förknippas med sommar och semester, fick under den gångna veckan en helt ny betydelse. Bilden av den lilla pojkens kropp som sköljdes upp av vågorna fick en hel kontinent att äntligen vakna. Massflykten över haven har pågått länge och han är inte det första flyende barnet som drunknat, men han var den som fick upp våra ögon. Som alla andra undrar jag hur rädd han var, om han grät och ropade på mamma.

Fast det gör så ont ser jag länge på den lilla barnkroppen i vattenbrynet och minns mina egna barn när de var små. Hur jag hade sträckt mig efter månen om det varit nödvändigt för att skydda dem.  Fast jag behövde aldrig göra det. Trygghet, mat och värme har alltid varit självklart i mina barns liv.

Men mer än någonsin, är det nu så uppenbart hur skör vår trygga tillvaro är. Att vi inte kan ta något för givet.  I en annan tid hade det lika gärna kunnat vara du eller jag, mina barn eller dina åldrande föräldrar. Idag är det dessa människor som flyr. Som invånare på planeten jorden måste vi hjälpas åt så gott vi kan. Och vi är många som gör vad vi kan. I hela Europa. Den kraft av medmänsklighet vi sett de senaste dagarna ger trots allt hopp. Hur européerna gått man ur huse och stått längs motorvägar med soppa och frukt, mött upp vid tågstationer med smörgåsar, vatten och filtar. Bilar som plockat upp vandrande flyktingar.

Kanske det här är vår tids motrörelse som faktiskt får Europas växande främlingsrädsla att skrumpna ihop och ruttna. Kanske äntligen de politiker som på fullaste allvar påstår att strömmen av flyktingar skulle vara ett hot mot våra traditioner, får stå och skämmas i ett hörn. För till vilket pris ska vi krampaktigt hålla fast vid gamla traditioner? Vår värld har alltid varit i förändring. I rörelse framåt. Och glöm inte, i framtiden kanske det är våra barnbarnsbarn som måste fly och lämna sina hem. Att välkomna människor på flykt och att sträcka ut våra händer är att sträcka ut oss mot varandra och mot framtiden.