Varandet

Du sover tyst vid min sida. Snusar. Snarkar aldrig. Ungdomlig lätthet och skönhet vilar i vårt rum. Vi är ett varande. Tillsammans. En strimma morgonljus vid den tunna gardinen som skiljer oss från världen.Vi dansar sida vid sida till varma toner av trygghet. Jag är stolt. Varje dag du är min. Långa vackra fingrar omsluter mina korta, knotiga.

Våra tentakler växer ihop. Mot varandra i ett mjukt trassel där vi vilar. Trasslet snor sig i små knutar. Tillsammans knyter vi upp. Då arbetar våra händer febrilt. Vissa knutar sitter för hårt. Vi låter dem vara och bäddar ner dem i mjukheten. Där kommer de att vila i många år. Några löser som av ett litet mirakel upp sig själva, andra glöms bort. De ligger och svävar i någonstans ensamma i evigheten. Andra kommer med tiden att växa till stora monsterknutar. Det vet vi inte nu. Vi bara fortsätter att bädda fint.

Passionen

Jag vilar mot ditt bröst. Vill inget annat.

Livet upphör. Tiden har stannat här och nu. Nu är vi ett. In i döden.

Detta är den enda sanningen. Sanningen om oss.

Lena läppar som smeker. Spröda toner av en violin. Doften av nytvättade lakan.

En mun som kräver. Tunga andetag i rummet. Lukten av svett och våra kön som blandas.

Lusten som aldrig tar slut. Kroppar som inte mättas.

Vem är du? Vem är jag med dig?

I den inledande scenen är det du som öppnar dörren. Och stänger den bakom mig när jag kliver in. Det är förutbestämt att ske just nu. Den här första dagen. Det är idag livet drabbar oss med en sådan kraft att vi faller. Faller. Och faller. In i en virvel av bara vi. In i döden. Bara vi.