Varje dag, en ny dag.

Varje dag, en ny dag.
Som släcks när solen går ner.
Och föds på nytt igen.
Nästa morgon. Om och om igen.
Sommar blir till höst, 
blir till vinter,
blir till vår,
som blir en ny sommar.

Vi vet att inget varar för evigt. 
Att det som nyss föddes kommer dö. 

Förändring kan göra ont.
Kan vara utplånande.
Även befriande.
Nydanande.
En möjlighet att börja om.

Hela livet förhåller vi oss till början och slut. 
Till nya morgnar, nya somrar. 
Till längtan efter kärlek.
Till vardagar som ibland tvingar oss att bara hålla ut.
Till förlust och bottenlös sorg.
Till att allt börjar om. 
Till att allt hela tiden förändras.

I nöd och lust genom hela livet. 

Barnet

Hon sover. Här är jag. Ensam med min kropp. Övergången till nu var lika gränslöst smärtsam, bortom orden smärtsam, som mirakulös i det förlösande ögonblicket. Jag och min kropp fogade oss. Slet och vann kampen som utkämpades i den florstunna hinnan mellan liv och död.

Ett blödande underliv. Underliv. Livets under.

Jag sitter i den hårda sjukhussängen. Gul landstingfilt över benen. Hon ligger bredvid mig i den genomskinliga plastbaljan. En rutig gosedjursnalle lutar mot kanten. Inköpt i förväntan. I ovisshet. I kärlek. Kan man älska det man inte vet?

Försiktigt lyfter jag upp henne. Lutar den starka sköra kroppen mot mitt bröst. Knäpper upp. Små giriga läppar letar. Suger tag. Hårt. Jag sträcker mig efter vattenglaset och tömmer det med stora klunkar. Förnimmer känslan av ett oändligt hav. Hon släpper. Min törst släcks.

Hennes blick är outgrundlig. Jag smeker med pekfingret längs hennes kind. Känner igen de långa fingrarna. Det mörka håret. Lutar mig framåt. Drar in hennes nyfödda doft. Min dotter. Mitt hjärta börjar gråta. Nu är jag för alltid fast. I henne. För henne kommer jag att gå på vatten om jag måste.

Mitt liv som jag kände det tar slut. En ny tid tar sin början. Jag är en mamma nu. En mamma. En cirkel sluts. En annan öppnas och krokar i. Det är tiden. Och det är meningen.

Likt alla mirakel får hon mig att tappa fotfästet under en ganska lång tid. Ett tag är det som att vi svävar fritt. Min kropp är nu hennes. Jag är för henne. Mina bröst är för henne. Och mitt underliv blöder.

Varandet

Du sover tyst vid min sida. Snusar. Snarkar aldrig. Ungdomlig lätthet och skönhet vilar i vårt rum. Vi är ett varande. Tillsammans. En strimma morgonljus vid den tunna gardinen som skiljer oss från världen.Vi dansar sida vid sida till varma toner av trygghet. Jag är stolt. Varje dag du är min. Långa vackra fingrar omsluter mina korta, knotiga.

Våra tentakler växer ihop. Mot varandra i ett mjukt trassel där vi vilar. Trasslet snor sig i små knutar. Tillsammans knyter vi upp. Då arbetar våra händer febrilt. Vissa knutar sitter för hårt. Vi låter dem vara och bäddar ner dem i mjukheten. Där kommer de att vila i många år. Några löser som av ett litet mirakel upp sig själva, andra glöms bort. De ligger och svävar i någonstans ensamma i evigheten. Andra kommer med tiden att växa till stora monsterknutar. Det vet vi inte nu. Vi bara fortsätter att bädda fint.

Vila idag

Vilodagen är en dag mellan måsten. En skön mellandag. Det är min dag idag.

En strålande klar vintersol lyser över den här dagen. Värmer våra hjärtan. Själen tar ett lustskutt. Hämtar kraft och glädje i den kristallklara dagen.

Våren anas vid horisonten. Och vi lever i trygghet om att dess tid kommer. Men den är inte nu.

Det här är en dag att vila i. Luta sig tillbaka på. Andas.