Då går ingen säker.

Det börjar med ett muller i fjärran. 
Åskan rullar närmre. Ökar i styrka.
Blixten slår ner med en smäll.
Elaka orkanvindar sliter i huset. I våra kroppar. Sargar själar.

Dina ögon brinner när du lutar dig fram.
Över mig. Jag krymper mot väggen. 
Din röst är hård.
Jag tar sats tillbaka. 
Hårda ord flyger i luften. Ord som gör stor skada. 
Gräver sår som aldrig läker helt.

I ögonvrån ser jag de små.
Rädda barnaögon.
Barfotafötter mot trägolv som skurats med såpa för att vara lent. 
Lena trägolv betyder ingenting när hela havet stormar.
När tryggheten för ögonblicket rämnar.

Regnet som kommer lyckas inte spola oss helt rena. 
Det sköljer bara på ytan. 
Stormen har dragit bort.
För nu.

I barnen kryper rädslan in och gömmer sig i kroppens vrår.
Ligger där och väntar på framtida stunder av osäkerhet som ger den näring att växa.
Såren läker aldrig helt.

Här i ligger skulden.