Jag tar ansvar

För min tid här på jorden. 
Varje sekund jag är vid liv.
Varje andetag.

Jag tar ansvar i vinden som blåser håret framför mina ögon.
I regnet som faller och blöter jorden.
Under morgnarna som skaver.

Jag tar ansvar i solen som lyser upp berget.
I gruset som knastrar under mina skor.
På vandringen uppför.

Jag tar ansvar i sorgerna, besvikelserna 

och i den stilla skymningen som läker.

Jag tar ansvar på natten och på dagen.

Och där möts vi. 

Mitt i det som är på riktigt.

Vandringen börjar före gryningen

Mörkret liksom tystnaden,
är kompakt. 
Den enda rörelsen är stegen. 
Det enda ljudet är gruset under fötterna. 
Allt annat är stilla.

Lutningen går uppåt.
När det är som brantast kommer illamåendet.
Tunn luft gör det svårt att andas.
Smärtan i bröstet är ändå drivet framåt.

Blicken är fäst mot marken, 
pärlbandet vid horisonten har därför ännu inte nått sinnet.  

När förändringen väl kommer, 
sker det på ett ögonblick.
Gryningen smyger upp bakom ryggen.
Ljuset överrumplar. 
Jag tappar fart men vågar se upp. 
Solen lyser över hela berget.
Och på alla berg runtomkring.

Vyn borde ta andan ur betraktaren. 
Det gör den för ett ögonblick.
För att sedan visa sig vara lika skrämmande som skön.
Rädslan tar sitt grepp. 
Jag blundar för att efter ett tag kisa mot ljuset som blottlägger allt.

Nästan framme vilar jag mig mot en sten.
Öppnar ögonen lite till.
Toppen är inom räckhåll,
men jag lutar mig nog här en stund först. 
Stannar upp och låter allt bero.
Det är bra nu.