Augustihimlen är svartprickig.
Flygmyrorna tränger sig in i huset.
På golvet, på möblerna och i fönstren.
Morgonen efter är de helt borta.
Samma eftermiddag mulnar det på och den kvällen kommer regnet.
På natten blåser det upp till storm.
Hängmattan fylls med vatten, det forsar i stuprännorna och blomkrukorna svämmar över.
Det var hösten som kom.
När det är som mörkast smyger den upp vid horisonten. Med långa tentakler brer den ut sig över marken, den tränger in mellan husen, kämpar för att ta sig ner bland skuggor och stammar i skogen.
Det mjuka ljuset väcker den här dagen. Så skört. Så tryggt och vackert.
När allt har rasat, när du ligger på botten av dyn. När kroppen har förenat sig med underlaget och du inte kommer upp. När bröstet är förtvinat av trötthet och benen inte längre bär. Då när dina tårar för länge sedan har torkat på kinderna.
Minns då novembersol. En kraft så ljuv och trösterik.
Suzanne Hegert-Sörnäs 