Suzanne Hegert-Sörnäs

  • Orden

    Orden

    Jag älskar att skriva. Pränta ner bokstäver som blir ord. Den hisnande känslan att formulera en fin mening känns lika fantastisk oavsett om jag skriver för hand eller så här på tangentbord. Så har det alltid varit.

    Jag började skriva innan första klass och har aldrig slutat. Otaliga är anteckningsböckerna, dagböckerna, blocken och på senare år även filerna i datorn med berättelser, noveller, artiklar, krönikor, essäer, poem och mina bokprojekt. Ett antal noveller och två romaner. Den ena en thriller som ligger mer eller mindre färdigskriven men helt oredigerad. Den andra mer åt feelgood hållet, men inte helt klar.

    Så har jag diktboken som jag faktiskt såg till att ge ut på BoD. Inte för att jag tänkte att det skulle bli en storsäljare. Mer för att den bara kom till mig. Dikterna fanns där och pockade på, de ville bli skrivna och lästa.

    Så efter ett antal vändor med korrigeringar, redigeringar och synpunkter från älskade läsare i familjen så bestämde jag mig för att ge ut den. Det är jag så glad för.

    Det blev ingen storsäljare och jag har inte heller försökt att få ut den. Fullt tillräckligt för mig är att de som har läst kommer till mig och berättar hur berörda de blev av texterna. Det räcker för mig och jag är så tacksam.

    Fortfarande ligger skrivandet och kliar i mig. Ord som vill ut, vill bli till stavelser, satser och sammanhang. Skapa mening för mig som skriver och för dig som läser. Ändå kan det vara så svårt. Orden fastnar på vägen. Liksom stockar sig. Ibland trängs de så att inget kommer fram. Som idag. Då är det att bara sätta sig och låta det flöda. Eller fulskriva.

    Så började faktiskt denna text. Skrev ner det första som ploppade fram. Sedan fick det bli som det blev. Inte helt snurrigt ändå nu när jag läser igenom.

    Men drömmen med mitt skrivande är ändå att skriva något som blir en stor succé. Det måste jag erkänna. Bli utgiven på ett förlag som håller i PR turné och annat. Drömmen är att skriva något som dansar och sjunger för den som läser.

    Något som börjar i dova bastoner som eskalerar mot kraftfulla pukor och slagverk. Trumpeter. För att i sedan falla ner i en mjuk violin som klättrar upp mot ett klart och vackert pianospel. Läsaren ska förundrat hänga med och beröras. Känna glädje och sorg. Emellanåt få vila i vemod.

    Så vill jag kunna skriva. Men just nu hittar jag inte orden eller snarare så trängs de med varandra och blir inget meningsfullt. Men kanske att det får vara så just nu.

  • Keep calm and do yoga

    Keep calm and do yoga

    Ja, det är lite så jag känner. Allt går åt fel håll just nu. Klimatet verkar alla ha glömt bort. Som om det var en kris som kom och passerade. Som pandemin. Nu brinner det överallt i världen.

    Stora mansbebisar tar makten och vill dela upp världen mellan varandra. Tala om hur vi ska leva våra liv. Definiera oss. Och själva kamma hem storkovan och bli allt rikare. Samtidigt som det är de redan mest utsatta i världen som drabbas hårdast.

    Kan inte någon bara sätta punkt för galenskapen. Så att vi i lugn och ro får ta itu med klimatet som blir allt varmare och hotar livet så som vi känner det här på jorden. Även mansbebisarnas.

    Men historien upprepar sig om och om igen. Så kommer säkert ske även i framtiden. Allt i ständig förändring. Efter ljus kommer mörker, kommer ljus, kommer mörker, kommer ljus.

    Så länge mänskligheten nu klarar att överleva sig själv. Just nu verkar det ganska dystert.

    För att stilla mitt eget sinne landar jag på yogamattan. För att det är det enda jag kan göra just nu. Landa i mig. Andas in och ut. Följa kroppens rörelser. Andas. Mjukna och acceptera. Genom att bli vän med mig själv gör jag också mitt bästa för en bättre värld.

    Jag är långt ifrån perfekt men försöker leva som jag lär. Som att stå upp för det jag tror på och bidra med det jag kan för att skapa en tryggare och säkrare värld att leva i. Jag försöker värna om allt levande och gör mitt bästa för att minska mina egna klimatavtryck.

    Yogan gör det lättare för mig att vara människa. Att stå ut med vad min egen art ställer till med. Att acceptera det som gör ont och tänka att allt passerar. Även det som värker. Allt är i ständig förändring och den dag kommer då förändringen är till det bättre.

  • Snart är bloggen igång igen!

    Livet har tagit många svängar det senaste året. Jag har hamnat i återvändsgränder och navigerat fel. Snubblat och rest mig. Borstat av mig och gått fel ett par gånger. Men nu verkar jag vara på rätt väg.

    Våren är på ingång och mitt nya företag likaså.

  • Avslutar sommaren med en orubblig tro på människan

    Avslutar sommaren med en orubblig tro på människan

    Jag har äntligen sommar i hela kroppen. Semestern går mot sitt slut, men inte förrän nu i dagarna har den där skönt avkopplande känslan infunnit sig. När jag skriver detta har just århundradets åskväder dragit förbi under natten som gått. Nu är det varmt, kvavt och soldiset värmer gräset som ångar av fukt. Det är augusti och lugnet råder här på gården som fram tills för ett par dagar sedan varit full av gäster.

    Men denna sommar har i ett vidare perspektiv varit full av oro och kriser. Säkerhetskriser här på hemmaplan som underblåses av det parti som samarbetar med regeringen. Som uttalar sig fientligt och hotfullt mot oliktänkande. Att bränna böcker kan aldrig vara en mänsklig rättighet i yttrandefrihetens namn, inte så länge det kränker, skapar osäkerhet och rädsla hos vanligt folk.

    Klimatkrisen som ytterst få verkar ta på riktigt allvar har orsakat dödliga värmeböljor runt om i världen. Här hemma har vi haft vad som verkat vara en rätt normal svensk sommar avseende temperatur och nederbörd. Men skälet till detta är värmen i Sydeuropa som gjort att lågtrycken tagit en nordlig bana. Och förlåt om jag trampar någon på tårna, jag menar inte att vara dömande för jag tror att de flesta bara agerar tanklöst. Men det sticker i ögonen när folk utan att blinka flyger till värmen på semester och jagar sista-minuten resor för att det är så ”dåligt” sommarväder i Sverige. Flygplan släpper förutom växthusgas och koldioxid även ut vattenånga och kväveoxider, som på hög höjd också har stor effekt på klimatet. Vi borde därför välja våra flygresor med omsorg.

    Och kriget som fortgår i Europa ligger som en grym bakgrundskuliss till allt annat som sker på vår kontinent. Det tar fokus från viktiga frågor vi människor behöver fokusera på. Som att verka för en trygg och klimatsmart framtid för våra barn, verka för ett samhälle där alla har lika värde och att tillsammans möta de utmaningar mänskligheten står inför.

    Så plötsligt visar sig mitt land från sin bästa sida ända upp på regeringsnivå. I lördags firades kärleken och allas rätt att älska vem de vill, allas rätt att vara den man är. De vackra regnbågsflaggorna prydde min hemstad och prideparaden som gick genom Stockholm fullkomligt dundrade ur sig ett flödande och oemotståndligt kärleksbudskap. (Ovan nämnda parti har i vanlig ordning kränkt hbtq communityn i diverse inlägg i sociala medier, men deras osmakliga tonläge drunknade förhoppningsvis i paradens musik, dans, glädje och kärlek).

    Det får mig att hoppas och tro. Människan är i grunden god och vill gott. Vi vill alla leva i fred och frihet, det är också vägen framåt. Sommaren pågår i flera veckor till, men när det börjar bli dags att ta avsked och istället välkomna hösten kommer jag ta med mig just detta. Tron på människan och framtiden. För slutar vi tro har vi inget.

  • Frilansandets toppar och dalar.

    Frilansandets toppar och dalar.

    Sakta men säkert håller jag på och vänjer mig vid frilanslivet igen. Jag gillar det ju och jag har valt det själv. Friheten att ta egna beslut om tiden, att äga min tid. Rörligheten mellan arbete och fritid har jag alltid trivts med. Jag vet att många upplever det som en stressfaktor att det liksom glider ihop. För mig är motsatsen snarare en stressfaktor.

    Men så är det frilansandets upp- och nedgångar. Att antingen ha för mycket att göra eller ingenting. Och ingenting-perioderna är värst. Kommer jag aldrig få ett uppdrag mer? Hur ska det gå? Vad håller jag på med? Bäst att försöka hitta fast jobb istället. Men så vänder det. Plötsligt så dyker ett uppdrag upp. Så ett till. Att frilansa har för mig alltid pendlat mellan toppar och dalar. Och nere i dalen kommer gärna Krösa-Maja på besök med oroväckande förutsägelser om en dyster framtid. Med tiden har jag lärt mig att inte lyssna på henne även om det kan ta några dagar innan hon tystnar.

    Just nu rullar uppdrag in efter en period i dalgången. Jag står inte på toppen ännu, vet inte heller om jag verkligen vill hela vägen upp. När kurvan vänder brukar det kännas mer om man står på en väldigt hög höjd. Nä, just nu tar jag mig upp för berget i en rätt lugn takt. Det känns riktigt bra faktiskt.

  • Vad underbart!

    Vad underbart!

    ”Tänk vad underbart att ingen behöver vänta en enda minut för att börja förändra världen”. Citatet lär komma från Anne Frank och när jag söker på nätet hittar jag inget som säger emot det. Men så klart kan jag inte vara helt säker eftersom jag inte dubbelkollat källan. Jag har läst ”Anne Franks dagbok”, men det var i tonåren så jag minns faktiskt inte om hon säger det i boken.

    Med allt detta sagt vill jag friskriva mig från eventuella felciteringar. Men oavsett om hon sagt det eller inte är det ord som får mig att lyfta. För så är det ju. Vi kan alla börja förändra. I det lilla. Eller i det stora för de som förmår.

    Bevisen är för många för att ignoreras, gör vi inget kommer livet på planeten inte vara sig lik inom bara några tiotal år. Kollapsade ekosystem och klimatförändringar som kommer göra delar av jorden nästintill omöjligt att leva på, är den framtid som kommer om vi inte gör mer. Många gör mycket, många gör lite grann, många ignorerar eller förmår inte av olika skäl. Men det finns även de som arbetar emot, som vägrar se och som bromsar upp den hållbara utveckling vi och vår planet behöver. För vår överlevnad. Det är med sorg jag ser hur Sverige backar på flera punkter. Landet som varit en förebild för andra går nu baklänges i utvecklingen, för en god framtid för våra barn.

    Det finns de som säger att det redan är för sent. Att klimatet redan nått sin tipping point. Men det finns också de som säger att vi har lite tid kvar. Och även om det är för sent kan vi fortfarande mildra effekterna av klimatförändringarna. Vi kan fortfarande värna om och hjälpas åt att omfamna den biologiska mångfalden. Jag väljer att se det som är positivt, att vi fortfarande kan påverka. Men då måste vi som Anne Frank intala oss att ”…ingen behöver vänta en enda minut…”

    Det börjar där vi själva står. Med våra egna liv. Vi kan påverka genom vilka val vi gör i vardagen. Genom att ta hand om oss själva. Göra våra liv mer hållbara genom att själva bli mer hållbara. Återhämta oss, stanna upp och se oss omkring. Vilken planet vill vi lämna efter oss?

    Vill vi kan vi engagera oss i någon organisation för klimat och miljö. Eller mänskliga rättigheter eftersom dessa går hand i hand. Ingen kan göra allt men alla kan göra lite.

  • Hållbart liv

    Hållbart liv

    Hållbarhet. Att hålla. Det hållbara samhället. Den hållbara planeten. Att leva hållbart. För att livet ska hålla länge. Naturen. Klimatet. Jorden. Den biologiska mångfalden. Att hitta hållbara lösningar är helt nödvändigt för att vi människor ska leva gott på vår planet under lång tid framöver. Det är utmanande, absolut. Men inte omöjligt.

    Vi strävar efter att skapa hållbarhet i förhållande till vår livsstil. Hållbar energi, hållbar matproduktion, hållbara transporter och så vidare. Återvinna istället för att producera nytt. Om att lära oss mer om att leva mer hållbart. Anpassa livsstilen till mer hållbara lösningar. Allt det är viktigt och bra.

    Men vi pratar inte så ofta om kärnan. Om det som förbrukar, producerar, äter upp. Om oss. Vi människor som är kärnan och roten. Hållbarhet för planeten måste börja med hållbara människor. Hur ska vi orka när vi sliter så? Vårt slitande ser olika ut beroende på var på planeten vi befinner oss så klart. Våra förutsättningar ser också olika ut och våra möjligheter. Och vi upplever vårt slit olika beroende på vem vi är.

    Men tänk om vi som har möjlighet kan tänka oss att backa lite. Återhämta oss. Se oss omkring. Kanske behöver vi inte slita så mycket. När vi stannar upp kanske vi också kan ge oss möjlighet och utrymme till ett hållbarare liv. Ett tillvaro där vi inte drunknar i en stress som gör att de snabba, enkla lösningarna är det som får vardagen att gå ihop.

    Jag tror nämligen att omställningen för en hållbar framtid börjar hos varje människa. Hållbara människor ger hållbart liv. Som ger oss en planet som håller längre. För ska vi klara av att hjälpa planeten måste vi börja konsumera mindre och då måste vi också ha kraft att underhålla det vi redan har. Får vi till exempel möjlighet att yrkesarbete färre timmar i veckan, ges fler timmar till att till exempel laga maten från grunden, laga en strumpa eller två. Eller bara vara och ladda en stund. Återhämta oss för att bli hållbara. För att orka.

    Okej, jag är inte naiv. Fattar att utmaningarna är typ mer än gigantiska och sanslöst problematiska. Men vi måste ändå börja. Vi som kan. För tillsammans är vi ändå ganska många och en liten skillnad är bättre än ingen alls. En hållbar människa är en människa som hjälper planeten att hålla. Det börjar med oss.

  • Om att gå vilse

    Om att gå vilse

    Emellanåt går vi vilse. I livet. Men jag tänker att det är så livet är. Att gå vilse emellanåt gör att man om och om igen måste hitta vägen hem. Trampa upp sina stigar igen. Varje gång det händer är vi ute och vandrar i outforskade marker. På okända vägar och främmande landskap. Det kan vara läskigt och ångestfyllt. Jävligt stressande och obehagligt. Tills man återigen är i hemmaskogen, på de välkända stigarna. Men rikare och med en karta som är så mycket större än den förra, med nya marker som nu blir del av hemmamarkerna.

    Livet. Denna vidunderliga resa.

  • Återhämta livet

    Återhämta livet

    Det börjar med stressen. Slitet. Förväntningarna. Prestera. Alltid leverera.
    På alla nivåer.

    I grunden är stress något bra. En viktigt funktion för vår överlevnad. På savannen. Att känna stress kunde vara skillnaden mellan liv och död.
    När vi är stressade utsöndras olika stresshormon från binjuren; kortisol, norandrenalin och andrenalin. Hormoner som i rätt dos och i rätt sammanhang är oerhört viktiga för prestation, kamp och flykt. Dessa hormoners uppgift är att hjälpa pulsen och blodtrycket att höjas samt att socker- och energinivåer i muskler och hjärna är tillräckliga. Så att vi ska orka.
    Men det är inte bara i rent livshotande situationer som stressen är bra. I vårt moderna samhälle kan en lagom stressnivå hjälpa oss att prestera bra eller komma i mål med något som är viktigt för oss.
    När stressen däremot pågår oavbrutet under lång tid blir den skadlig. Stresshormonerna ligger på konstant höga nivåer vilket sätter kroppen i ett ständigt kamp-flykt läge. Tillslut kan vi drabbas av både psykiska och fysiska symtom som till exempel utmattning, panikångest, depression, högt blodtryck, hjärtklappning, sömnproblem, värk i nacke och axlar, huvudvärk och så vidare. Vissa av oss blir riktigt sjuka av utmattning under en längre tid.

    Så hur kan vi dra i bromsen? Det samhälle och den kultur vi lever i är prestationsinriktad på så många nivåer så det kan vara svårt att ens förstå att man behöver återhämta sig. Och när man väl förstår behovet av sin egen återhämtning kan det vara svårt att prioritera och motivera både inför sig själv och omgivningen att det är viktigt och varför det är viktigt. Kanske är det då lättare att låta bli. Det gjorde jag i många år. Eller det stämmer inte helt för jag gjorde min yoga och mina andningsövningar. Som ännu en prestation. Under tiden tänkte jag på annat. På middagen eller olika projekt på jobbet. Sedan rusade jag vidare från yogamattan. Till livsprojekten, jobbet, åtagandena och barnen. De älskade barnen som så klart alltid kom först. Tills det en dag inte gick längre. Då hade många års stress krönts av flera jobbiga händelser både i privatlivet och i arbetslivet. Till slut tog det tvärstopp. Med råge. Jag slutade sova och hjärnan flippade. Det var som att jag inte kunde koppla mina tankar och handlingar rätt längre, en konstant kortslutning pågick i hjärnan. Och musklerna värkte något fruktansvärt.

    Vägen tillbaka blev krokig. Den första tiden ägnade jag mig mest åt att gå långa promenader och endast vara med min närmaste familj. Vissa dagar handlade det uteslutande om att andas för att få ner ångesten och hitta tillbaka till sömnen.
    Under den här tiden blev återhämtning det enda jag ägnade mig åt. På heltid utan några egentliga tekniker (dvs yoga eller meditation) utan bara att vila och andas. Fokus på andning. Klarade inte ens av att gå på massage. Bara tanken på att boka en tid, hålla den och ta mig till och från massagen gav mig hjärtklappning.

    Sakta, ett steg i taget kom jag så småningom tillbaka. Men inte i den takt min dåvarande arbetsgivare tyckte var lämpligt, de ville nämligen gärna skynda på mitt tillfrisknande och lojal som jag är ansträngde jag mig verkligen. Det gick ett tag men så stod jag plötsligt framför väggen igen. Jag hade inte slagit mig lika hårt som tidigare och föll därför inte lika djupt, säkert tack vare mitt ökade medvetande. Blev sjukskriven en månad och insåg att min situation var ohållbar och bad därför om att under en period få gå ner i tid till 80 %, för att få chans att återhämta mig utan att riskera att bli sjukskriven på heltid igen. Jag visste ju att jag till och med skulle prestera bättre om jag fick den så livsnödvändiga återhämtningen. Så för arbetsgivaren skulle det vara en vinst. Jag fick nej på det. För mig var det så klart ett bakslag då jag visste att jag just då inte skulle hålla tempot i längden. Jag behövde tid att tänka och återhämta mig för att bli helt frisk från min utmattning. För att ta reda på hur mitt framtida arbetsliv skulle te sig tog jag då tjänstledigt i ett halvår för studier. Under den här tiden rationaliserades min tjänst bort och jag blev uppsagd. Mycket kan sägas kring det förfarandet och även om jag var besviken på hur det hanterades, var det ändå det bästa som kunde hända mig just då.

    Nu har jag fått återhämta mig på riktigt. I den takt som är nödvändig för de flesta som fallit ner i en utmattning. Jag är tillbaka. Inte till den jag var innan utan till någon som för mig är en bättre version av mig själv. En större version av mig. En person som förstår vad återhämtning är på riktigt och hur jag återhämtar mig både fysiskt och psykiskt. Och jag prioriterar det varje dag. Det är så lätt att förväntningar och tempo drar mig med i stresscirkusen så jag måste vara uppmärksam hela tiden. Det gör mig mer medveten och närvarande, konsekvensen av det är att jag presterar bättre när jag behöver prestera.

    Jag är helt övertygad om att kortare arbetsveckor, ökad kunskap om medveten återhämtning och betydelsen av fysiskt aktivitet skulle både öka effektivitet, produktivitet och minska sjukskrivningar. Ju mindre vi jobbar desto mer får vi gjort. Möjligen en paradox, men jag tror på den.

  • Gilla mig

    Gilla mig

    Jag skrollar flödet på Linkedin. Det flimrar förbi. Stannar upp vid någon enstaka. En före detta kollega som delar något intressant. Jag gillar. Eller någon jag gillar som delar något, jag gillar bara för att jag gillar personen. En annan har gillat ett inlägg som jag också gillar. För vi gillar varandra.

    Företag visar upp sig. Lyfter framgång, kunskap och kompetens. Kom och jobba med oss! En och annan inspirerande artikel och en hel del pepp mellan anställda och välkomnande av nyanställda. Gillar det också.

    En annan publicerar ett test där jag uppmanas att rösta. ”Vilken typ är du?” och ”Författaren kan se hur du har röstat”. Varför då? Nä, vill inte rösta.

    Många delar mycket bra grejer. Som att berätta om vilket bra arbete svenska räddningstjänsten gör eller vad som händer ute i regionerna. Det är ju alltid intressant att veta. Jag gillar.

    Så är det rätt många väldigt personliga inlägg. Lite som på Facebook eller Instagram. Trevligt och modigt med personligt. Men jag vet inte, är Linkedin rätt kanal för det? Ja, kanske.

    Linkedin är liksom alla sociala medier överfulla med berättelser och budskap, anrop och hallårop ”se mig, se vad jag kan, se vad jag gör”. Skillnaden är väl att man här vill visa sitt proffsjag (nja, nästan alla). Allt andas rätt hög svansföring, även de som visar upp och berättar sina mer sårbara stories.

    Och kanske är det just här det tar tvärstopp för mig. Jag vet att jag kan, att jag borde. Att jag skulle kunna vara en av alla de som skriver: ”Efter många år på xxx skiljs nu våra vägar åt och jag är redo för nya utmaningar…..” eller lite mer kortfattat ”hallå nätverket, jag är öppen för uppdrag!”

    Men jag förmår bara inte vara en av alla dessa som ropar ut i vimlet. ”Se mig. Här är jag, så glad, så kompetent, så redo!” Egentligen vet jag inte varför jag inte förmår, jag skriver ju här. Tror det är något med själva anslaget på Linkedin. För bakom alla berättelser, alla härliga uppvisningar av högt och lågt anas en rädsla av att inte bli sedd. Att inte få vara med. Inte få vara en av dem med någon slags framgångsberättelse i bagaget.

    Men det är ju inget fel i det, lite uppvisning och skryt mår vi alla rätt bra av. Det är bara så att det gör mig så himla obekväm. Kanske känner jag mig utlämnad. Tänk om ingen gillar? För det är ju vad det handlar om, att bli gillad och ännu bättre bli gillad, delad och gillad av fler. Det vill ju jag också bli precis som alla andra. Rädslan är att inte bli sedd, uppmärksammad och gillad.

    Stannar där tror jag. Ska fila lite till på mitt inlägg. Förhoppningsvis syns jag i någons flöde och gillas. Gilla mig. Eller får jag passa på denna?