Jag har äntligen sommar i hela kroppen. Semestern går mot sitt slut, men inte förrän nu i dagarna har den där skönt avkopplande känslan infunnit sig. När jag skriver detta har just århundradets åskväder dragit förbi under natten som gått. Nu är det varmt, kvavt och soldiset värmer gräset som ångar av fukt. Det är augusti och lugnet råder här på gården som fram tills för ett par dagar sedan varit full av gäster.
Men denna sommar har i ett vidare perspektiv varit full av oro och kriser. Säkerhetskriser här på hemmaplan som underblåses av det parti som samarbetar med regeringen. Som uttalar sig fientligt och hotfullt mot oliktänkande. Att bränna böcker kan aldrig vara en mänsklig rättighet i yttrandefrihetens namn, inte så länge det kränker, skapar osäkerhet och rädsla hos vanligt folk.
Klimatkrisen som ytterst få verkar ta på riktigt allvar har orsakat dödliga värmeböljor runt om i världen. Här hemma har vi haft vad som verkat vara en rätt normal svensk sommar avseende temperatur och nederbörd. Men skälet till detta är värmen i Sydeuropa som gjort att lågtrycken tagit en nordlig bana. Och förlåt om jag trampar någon på tårna, jag menar inte att vara dömande för jag tror att de flesta bara agerar tanklöst. Men det sticker i ögonen när folk utan att blinka flyger till värmen på semester och jagar sista-minuten resor för att det är så ”dåligt” sommarväder i Sverige. Flygplan släpper förutom växthusgas och koldioxid även ut vattenånga och kväveoxider, som på hög höjd också har stor effekt på klimatet. Vi borde därför välja våra flygresor med omsorg.
Och kriget som fortgår i Europa ligger som en grym bakgrundskuliss till allt annat som sker på vår kontinent. Det tar fokus från viktiga frågor vi människor behöver fokusera på. Som att verka för en trygg och klimatsmart framtid för våra barn, verka för ett samhälle där alla har lika värde och att tillsammans möta de utmaningar mänskligheten står inför.
Så plötsligt visar sig mitt land från sin bästa sida ända upp på regeringsnivå. I lördags firades kärleken och allas rätt att älska vem de vill, allas rätt att vara den man är. De vackra regnbågsflaggorna prydde min hemstad och prideparaden som gick genom Stockholm fullkomligt dundrade ur sig ett flödande och oemotståndligt kärleksbudskap. (Ovan nämnda parti har i vanlig ordning kränkt hbtq communityn i diverse inlägg i sociala medier, men deras osmakliga tonläge drunknade förhoppningsvis i paradens musik, dans, glädje och kärlek).
Det får mig att hoppas och tro. Människan är i grunden god och vill gott. Vi vill alla leva i fred och frihet, det är också vägen framåt. Sommaren pågår i flera veckor till, men när det börjar bli dags att ta avsked och istället välkomna hösten kommer jag ta med mig just detta. Tron på människan och framtiden. För slutar vi tro har vi inget.
Suzanne Hegert-Sörnäs 