Att skiljas är att bryta ett sammanhang. En mening. Hur riktigt det än är att bryta upp, gör det ont. För alla. Fast äktenskapet är slut för länge sedan och ingen vill längre, är det en smärtsam process. Skulden mot barnen kan vara så tung att den nästan dödar.

Det är i våra sammanhang vi till stor del definierar oss. I våra nära relationer och i de rum vi rör oss. Vi krokar i varandra och skapar mening. Vi speglar oss i varandra och blir till.

När sammanhangen rycks upp, går sönder eller stuvas om. Tappar vi bort oss ett tag. Vi faller fritt. Och vet att vi förutom att själva falla även har kastat ut våra barn i fritt fall. Vi gör vårt bästa att fånga upp dem. Kämpar febrilt med våra händer för att de ska landa så mjukt det bara går. De är ju helt utan skuld.

Vi vuxna kämpar med skulden och ibland med ensamheten. Så småningom även längtan efter en ny relation. Och när den kommer börjar vi bygga igen. Väva nya trådar som bildar sammanhang. Det tar tid och kräver tålamod. De gamla trådarna kanske hänger kvar och måste flätas upp lite till för att det nya ska få fäste och växa.

Långsamt väver vi den nya väven där vi så småningom ska få vila. En väv i vackra färger, med ett glittrande kantband  bestående av silkestråd och en stark tro på framtiden. Kärleken.