Suzanne Hegert-Sörnäs

Etikett: framtid

  • Keep calm and do yoga

    Keep calm and do yoga

    Ja, det är lite så jag känner. Allt går åt fel håll just nu. Klimatet verkar alla ha glömt bort. Som om det var en kris som kom och passerade. Som pandemin. Nu brinner det överallt i världen.

    Stora mansbebisar tar makten och vill dela upp världen mellan varandra. Tala om hur vi ska leva våra liv. Definiera oss. Och själva kamma hem storkovan och bli allt rikare. Samtidigt som det är de redan mest utsatta i världen som drabbas hårdast.

    Kan inte någon bara sätta punkt för galenskapen. Så att vi i lugn och ro får ta itu med klimatet som blir allt varmare och hotar livet så som vi känner det här på jorden. Även mansbebisarnas.

    Men historien upprepar sig om och om igen. Så kommer säkert ske även i framtiden. Allt i ständig förändring. Efter ljus kommer mörker, kommer ljus, kommer mörker, kommer ljus.

    Så länge mänskligheten nu klarar att överleva sig själv. Just nu verkar det ganska dystert.

    För att stilla mitt eget sinne landar jag på yogamattan. För att det är det enda jag kan göra just nu. Landa i mig. Andas in och ut. Följa kroppens rörelser. Andas. Mjukna och acceptera. Genom att bli vän med mig själv gör jag också mitt bästa för en bättre värld.

    Jag är långt ifrån perfekt men försöker leva som jag lär. Som att stå upp för det jag tror på och bidra med det jag kan för att skapa en tryggare och säkrare värld att leva i. Jag försöker värna om allt levande och gör mitt bästa för att minska mina egna klimatavtryck.

    Yogan gör det lättare för mig att vara människa. Att stå ut med vad min egen art ställer till med. Att acceptera det som gör ont och tänka att allt passerar. Även det som värker. Allt är i ständig förändring och den dag kommer då förändringen är till det bättre.

  • Frilansandets toppar och dalar.

    Frilansandets toppar och dalar.

    Sakta men säkert håller jag på och vänjer mig vid frilanslivet igen. Jag gillar det ju och jag har valt det själv. Friheten att ta egna beslut om tiden, att äga min tid. Rörligheten mellan arbete och fritid har jag alltid trivts med. Jag vet att många upplever det som en stressfaktor att det liksom glider ihop. För mig är motsatsen snarare en stressfaktor.

    Men så är det frilansandets upp- och nedgångar. Att antingen ha för mycket att göra eller ingenting. Och ingenting-perioderna är värst. Kommer jag aldrig få ett uppdrag mer? Hur ska det gå? Vad håller jag på med? Bäst att försöka hitta fast jobb istället. Men så vänder det. Plötsligt så dyker ett uppdrag upp. Så ett till. Att frilansa har för mig alltid pendlat mellan toppar och dalar. Och nere i dalen kommer gärna Krösa-Maja på besök med oroväckande förutsägelser om en dyster framtid. Med tiden har jag lärt mig att inte lyssna på henne även om det kan ta några dagar innan hon tystnar.

    Just nu rullar uppdrag in efter en period i dalgången. Jag står inte på toppen ännu, vet inte heller om jag verkligen vill hela vägen upp. När kurvan vänder brukar det kännas mer om man står på en väldigt hög höjd. Nä, just nu tar jag mig upp för berget i en rätt lugn takt. Det känns riktigt bra faktiskt.

  • Vad underbart!

    Vad underbart!

    ”Tänk vad underbart att ingen behöver vänta en enda minut för att börja förändra världen”. Citatet lär komma från Anne Frank och när jag söker på nätet hittar jag inget som säger emot det. Men så klart kan jag inte vara helt säker eftersom jag inte dubbelkollat källan. Jag har läst ”Anne Franks dagbok”, men det var i tonåren så jag minns faktiskt inte om hon säger det i boken.

    Med allt detta sagt vill jag friskriva mig från eventuella felciteringar. Men oavsett om hon sagt det eller inte är det ord som får mig att lyfta. För så är det ju. Vi kan alla börja förändra. I det lilla. Eller i det stora för de som förmår.

    Bevisen är för många för att ignoreras, gör vi inget kommer livet på planeten inte vara sig lik inom bara några tiotal år. Kollapsade ekosystem och klimatförändringar som kommer göra delar av jorden nästintill omöjligt att leva på, är den framtid som kommer om vi inte gör mer. Många gör mycket, många gör lite grann, många ignorerar eller förmår inte av olika skäl. Men det finns även de som arbetar emot, som vägrar se och som bromsar upp den hållbara utveckling vi och vår planet behöver. För vår överlevnad. Det är med sorg jag ser hur Sverige backar på flera punkter. Landet som varit en förebild för andra går nu baklänges i utvecklingen, för en god framtid för våra barn.

    Det finns de som säger att det redan är för sent. Att klimatet redan nått sin tipping point. Men det finns också de som säger att vi har lite tid kvar. Och även om det är för sent kan vi fortfarande mildra effekterna av klimatförändringarna. Vi kan fortfarande värna om och hjälpas åt att omfamna den biologiska mångfalden. Jag väljer att se det som är positivt, att vi fortfarande kan påverka. Men då måste vi som Anne Frank intala oss att ”…ingen behöver vänta en enda minut…”

    Det börjar där vi själva står. Med våra egna liv. Vi kan påverka genom vilka val vi gör i vardagen. Genom att ta hand om oss själva. Göra våra liv mer hållbara genom att själva bli mer hållbara. Återhämta oss, stanna upp och se oss omkring. Vilken planet vill vi lämna efter oss?

    Vill vi kan vi engagera oss i någon organisation för klimat och miljö. Eller mänskliga rättigheter eftersom dessa går hand i hand. Ingen kan göra allt men alla kan göra lite.

  • Mitt på livets stora platå

    Fälten är gula. Av solen svedda. Gyllene strån vajar i vinden. Ljuset är vitt. Sommaren är i sitt esse.  Vägen går spikrakt nedåt. Ett enda krön. Sedan öppnas oändligheten. Horisonten. Som en tunn linje mellan olika blå element.

    I söder omfamnas jag av den mäktiga klintens karga trygghet. Mot norr sträcker sig stranden med lena vita stenar som vill mig väl.

    Jag är nu. Mitt i. På livets stora platå. Stannar upp. Allt som varit och allt som kommer, är nu. Känner mig stark. Ser ut över havet. Solen värmer min rygg. Liv.

  • Digitalsmart och klimatsmart?

    phone-690091_1280

    Hallå generationskamrat! Alltså du som är född på 1960- eller 70- talet. Eller det spelar egentligen ingen roll vilket årtionde du är född, ålder och generationstillhörighet handlar mer om igenkänning och hur man identifierar sig själv.

    Oavsett, så har du säkert någon slags relation till att vara uppkopplad eller inte uppkopplad. Det är helt olika hur vi väljer att förhålla oss till den digitala världen. Men ett är helt säkert, den här är för att stanna. Vad vi än tycker så är digitaliseringen ett faktum och vi måste förhålla oss till det. Liksom de flesta i min omgivning tycker jag för det mesta att det är spännande och roligt.  Visst ojar jag mig också över hur tonåringarna försvinner i sina smartphones. Och jag tror som många andra att balans är bäst. Det vill säga att kunna växla mellan att vara uppkopplad och frånkopplad. Att kunna lägga ner sin smartphone och vara analog med sin omgivning.

    Men du som förfasar dig och helst vill slippa höra ordet digitalisering. Jag vet att du finns ;). Dina intentioner är goda och måhända tycker du att det är obehagligt hur framtiden rusar mot oss. Vilket stundtals också kan vara svindlande. Men det behöver inte vara av ondo. Det handlar om hur vi väljer att möta den. Antingen stannar vi upp i skräck och låter den digitala tekniken ta makten över oss. Eller, så tar vi efter bästa förmåga makt över tekniken. Med det menar jag inte att vi alla ska bli ingenjörer eller sociala mediaexperter. Jag menar bara att var och en, efter egna förutsättningar och behov, tar till vara de möjligheter som ges. För möjligheterna finns och de är stora. Så även flexibiliteten.

    Sociala media gör att du lika självklart kan interagera med en person i Seoul eller Toronto, som med dina arbetskollegor i samma stad du själv bor i. Du kanske upptäcker att du har mer gemensamt med en likasinnad i Buenos Aires än med grannen i huset bredvid. Plötsligt ligger hela världen för dina fötter vare sig du vill eller inte. Relationer skapas mellan kontinenter och affärer görs varje sekund på internet. Idéer delas, nya uppstår och möten sker mellan människor som aldrig annars hade möts. Allt det här är numer en självklar del av vår vardag. Det är en värld i förändring och det påverkar oss alla.

    Miljön då? Hållbarheten? Sysselsättningen? Gör inte den digitala tekniken att allt håller på att gå åt skogen? Så behöver det inte vara. Det beror helt på hur vi väljer att använda teknikens möjligheter. Rätt utnyttjad kan den digitala tekniken hjälpa oss att förändra sättet vi ser på arbete, pengar och resurser. Med en skenande miljöskuld till vår planet kommer vi i framtiden att vara tvungna att dela med oss till varandra. Utan att här gå in på konkreta fakta, finns idag redan långsiktigt tekniskt hållbara lösningar som, rätt använda, är både klimatsmarta och relevanta för dagens människor. Och för det hållbara samhället.
    Men det här är förstås inte gjort på en kafferast. Vårt västerländska samhälle bygger på ekonomiska system med sina rötter i den industriella revolutionen vid förra sekelskiftet. Det som pågår nu är en lika stor samhällsomvälvning som det var då. Kanske till och med större. Och det är absolut en utmaning att möta det nya. Näringslivet har stora utmaningar framför sig för att kunna möta den digitala konkurrensen.

    Vad du ser och irriterar dig på hos dina tonåringar är inget du kan sätta stopp för. Mer än att för ögonblicket be dem lägga från sig mobilen vid middagsbordet till exempel. För medan vi i vuxen ålder har fått lära oss att interagera via sociala media och att använda den digitala tekniken, har våra barn fått de digitala redskapen mer eller mindre redan med modersmjölken. Det gör att vi har en hel generation på tillväxt som kommer ha en erfarenhet och en beredskap för att möta den digitala framtiden, på ett sätt som vi inte har haft. Då menar jag inte det rent tekniska, utan ur ett sociokulturellt perspektiv.

    Dina ungdomar är framtidens makthavare. Förhoppningvis tar de oss vidare mot en hållbarare och mer rättvis värld. För den möjligheten kommer dom att ha och förutsättningarna för det skapas just nu.

    Och jag tror faktiskt att vi alltid kommer att vilja ut i naturen, till fågelsång och porlande bäckar. Lugn och stillhet. Vi kommer att vilja kramas på riktigt och äta närodlat. Det ena betyder inte det andras undergång, vi kommer att kunna och behöva vara både digitala och naturnära. Vi kommer att välja mobilfria stunder och platser för att andas och stressa ner. Men det jag vill säga är, att lösningen inte är att blunda och sätta likhetstecken mellan digitalisering och mänsklighetens förfall. Det handlar om hur vi tillsammans väljer att skapa vår framtid.

  • Som invånare på planeten jorden måste vi hjälpa varandra

    clasped-hands-541849_1280

    En sandstrand som för många av oss förknippas med sommar och semester, fick under den gångna veckan en helt ny betydelse. Bilden av den lilla pojkens kropp som sköljdes upp av vågorna fick en hel kontinent att äntligen vakna. Massflykten över haven har pågått länge och han är inte det första flyende barnet som drunknat, men han var den som fick upp våra ögon. Som alla andra undrar jag hur rädd han var, om han grät och ropade på mamma.

    Fast det gör så ont ser jag länge på den lilla barnkroppen i vattenbrynet och minns mina egna barn när de var små. Hur jag hade sträckt mig efter månen om det varit nödvändigt för att skydda dem.  Fast jag behövde aldrig göra det. Trygghet, mat och värme har alltid varit självklart i mina barns liv.

    Men mer än någonsin, är det nu så uppenbart hur skör vår trygga tillvaro är. Att vi inte kan ta något för givet.  I en annan tid hade det lika gärna kunnat vara du eller jag, mina barn eller dina åldrande föräldrar. Idag är det dessa människor som flyr. Som invånare på planeten jorden måste vi hjälpas åt så gott vi kan. Och vi är många som gör vad vi kan. I hela Europa. Den kraft av medmänsklighet vi sett de senaste dagarna ger trots allt hopp. Hur européerna gått man ur huse och stått längs motorvägar med soppa och frukt, mött upp vid tågstationer med smörgåsar, vatten och filtar. Bilar som plockat upp vandrande flyktingar.

    Kanske det här är vår tids motrörelse som faktiskt får Europas växande främlingsrädsla att skrumpna ihop och ruttna. Kanske äntligen de politiker som på fullaste allvar påstår att strömmen av flyktingar skulle vara ett hot mot våra traditioner, får stå och skämmas i ett hörn. För till vilket pris ska vi krampaktigt hålla fast vid gamla traditioner? Vår värld har alltid varit i förändring. I rörelse framåt. Och glöm inte, i framtiden kanske det är våra barnbarnsbarn som måste fly och lämna sina hem. Att välkomna människor på flykt och att sträcka ut våra händer är att sträcka ut oss mot varandra och mot framtiden.