Suzanne Hegert-Sörnäs

Etikett: sociala medier

  • Gilla mig

    Gilla mig

    Jag skrollar flödet på Linkedin. Det flimrar förbi. Stannar upp vid någon enstaka. En före detta kollega som delar något intressant. Jag gillar. Eller någon jag gillar som delar något, jag gillar bara för att jag gillar personen. En annan har gillat ett inlägg som jag också gillar. För vi gillar varandra.

    Företag visar upp sig. Lyfter framgång, kunskap och kompetens. Kom och jobba med oss! En och annan inspirerande artikel och en hel del pepp mellan anställda och välkomnande av nyanställda. Gillar det också.

    En annan publicerar ett test där jag uppmanas att rösta. ”Vilken typ är du?” och ”Författaren kan se hur du har röstat”. Varför då? Nä, vill inte rösta.

    Många delar mycket bra grejer. Som att berätta om vilket bra arbete svenska räddningstjänsten gör eller vad som händer ute i regionerna. Det är ju alltid intressant att veta. Jag gillar.

    Så är det rätt många väldigt personliga inlägg. Lite som på Facebook eller Instagram. Trevligt och modigt med personligt. Men jag vet inte, är Linkedin rätt kanal för det? Ja, kanske.

    Linkedin är liksom alla sociala medier överfulla med berättelser och budskap, anrop och hallårop ”se mig, se vad jag kan, se vad jag gör”. Skillnaden är väl att man här vill visa sitt proffsjag (nja, nästan alla). Allt andas rätt hög svansföring, även de som visar upp och berättar sina mer sårbara stories.

    Och kanske är det just här det tar tvärstopp för mig. Jag vet att jag kan, att jag borde. Att jag skulle kunna vara en av alla de som skriver: ”Efter många år på xxx skiljs nu våra vägar åt och jag är redo för nya utmaningar…..” eller lite mer kortfattat ”hallå nätverket, jag är öppen för uppdrag!”

    Men jag förmår bara inte vara en av alla dessa som ropar ut i vimlet. ”Se mig. Här är jag, så glad, så kompetent, så redo!” Egentligen vet jag inte varför jag inte förmår, jag skriver ju här. Tror det är något med själva anslaget på Linkedin. För bakom alla berättelser, alla härliga uppvisningar av högt och lågt anas en rädsla av att inte bli sedd. Att inte få vara med. Inte få vara en av dem med någon slags framgångsberättelse i bagaget.

    Men det är ju inget fel i det, lite uppvisning och skryt mår vi alla rätt bra av. Det är bara så att det gör mig så himla obekväm. Kanske känner jag mig utlämnad. Tänk om ingen gillar? För det är ju vad det handlar om, att bli gillad och ännu bättre bli gillad, delad och gillad av fler. Det vill ju jag också bli precis som alla andra. Rädslan är att inte bli sedd, uppmärksammad och gillad.

    Stannar där tror jag. Ska fila lite till på mitt inlägg. Förhoppningsvis syns jag i någons flöde och gillas. Gilla mig. Eller får jag passa på denna?

  • Låt det inte bli ett skrik som ekar i tomhet

    http://www.flickr.com/photos/58952906@N06/

    Ett massvrål ekar just nu i sociala media. Äntligen bryter vi ny mark och drar fram djupt rotade och förlegade normer i ljuset. Normer som ligger under våra direkt medvetna lager, vilket också är ett av skälen till varför vi varit tysta så länge. Det är de normer som gör att män tror sig ha rätt att tafsa och uttrycka sexistiska åsikter, visa könet eller i allra värsta fall våldta. De normer som gör att vi kvinnor inte alltid tar oss rätten att själva förstå var gränsen går för vad som inte är ok. Det är också de normer som gör att flera av oss skämdes över att inte ha vågat säga ifrån, då när det hände.

    Men nu ställer sig hundratusentals kvinnor världen över upp och säger att det får vara nog! Och är det någon endaste person där ute som säger, ”det kan inte stämma, de överdriver, alla dessa kvinnor kan inte blivit kränkta och definitivt inte i Sverige av etniskt svenska män”.

    JO ALLA DESSA KVINNOR HAR UPPLEVT NÅGON FORM AV SEXUELLA TRAKASSERIER. INGEN ÖVERDRIVER. TYVÄRR ÄR DET SANT.

    Att jag och många, många med mig, har blivit tafsade på eller blivit utsatta för någon annan form av kränkning på grund av kön eller könsidentitet, beror inte på hur vi har betett oss, eller klätt oss, inte på vår uppfostran eller utbildning. Det beror inte heller på att vi inte har förstått vårt eget bästa. Det är inarbetade, underliggande strukturer och normer som styr. Normer som gör gällande att kvinnors kroppar inte är fredade. Att våra kroppar är tillgängliga.

    Och, det här vill nog helst ingen höra men det måste sägas, de allra flesta kränkningar begås av den vanliga mannen eller killen. Det är oftast inte grova förövare. Det är män som inte MEDVETET vill kränka, som bara gör eller beter sig som man gör. Utan att tänka sig för, utan att kunna eller vilja förstå vad som sker inom den som blir utsatt.

    Några av mina egna erfarenheter består av en hand under kjolen i en folkmassa, händer på brösten i en bardisk, vid ett annat tillfälle kom en man och försökte placera sin hand på insidan av mitt lår när jag satt på ett tåg. Vid minst ett tillfälle har jag råkat ut för en blottare. Jag har blivit kallad hora av främmande män och blivit antastad av flera okända unga killar på en bakgata i Visby. I kör skanderade de ”visa brösten, visa brösten”. Varav två stycken gick fram och drog upp min klänning.

    Alla dessa gånger har jag drabbats av ett sanslöst raseri över att de överhuvudtaget trott sig ha friheten att bara ta för sig. Att ha fräckheten att tro att min kropp är till för allmänt tafsande. Ingen gång har jag vågat säga något. Jag har blivit rädd och har bara flyttat på mig eller skyndat därifrån. Jag har helst inte pratat om det heller, eftersom jag har skämts och tänkt att det är väl inte så mycket att gnälla över. Det är ju sådant som händer när man är tjej eller kvinna.

    Men nu räcker det. För alla våra döttrar och söners skull kan jag inte nog poängtera vikten av de senaste dagarnas massvrål. För döttrarna som blir offer och för de söner som blir ofrivilliga förövare. Och för att det här inte ska sluta med ett skrik, som om någon vecka ekar i tomhet, prata med dina barn om värderingar. Lär dem värna om sina kroppar och respektera andras. Påminn dem varje dag.