För inte så länge sedan stötte jag ihop med en kompetent och välutbildad bekant. Hon utbildade sig på universitetet redan som ung, arbetade i flera år, fick barn och bestämde sig för att omskola sig i trettioårsåldern.

Nyutexaminerad och väldigt driven gav hon sig ut och började söka nytt jobb. När jag träffade henne, berättade hon för mig att hon just fått återkoppling efter att ha varit på en anställningsintervju på ett företag i kommunikationsbranschen. De hade problem att placera henne eftersom de såg henne som en senior, men med en juniors kompetens. Det vill säga, som 39-åring är hon en senior i deras ögon, men med erfarenhet inom området som en junior. Va?!

Det finns så mycket i det här påståendet att ställa sig frågande inför. Men innan jag går in på det vill jag berätta om ännu en god vän som hade en liknande erfarenhet. Det var alldeles nyligen som hon berättade om en tjänst som hon sökt. Kravspecifikationen var hög och det krävdes mycket erfarenhet. Min vän är 49 år och väldigt kompetent med ett CV som få. Eftersom hon inte fått någon återkoppling alls på sin ansökan kontaktade hon företaget i fråga. Till svar fick hon, ”vi söker en junior och du är en senior”. Hon påpekade att den kravspecifikation som de krävde knappast riktade sig till en junior. Rekryteraren svarade att det viktigaste var att det var en junior. Vaddå?!

Nu undrar jag:
Vad är  en junior?
Vad är en senior?
Pratar vi kompetens eller ålder?

Det allra mest skrämmande med det här, är att det är så uppenbart att företag och rekryterare i dessa fall sitter fast i ett fördomsfullt ålderstänkande. Och jag vet att det här inte är unika berättelser, det händer hela tiden. De ser inte längre kompetens, erfarenhet och personlig lämplighet som de högst vägande meriterna.

Begreppen junior och senior bör väl ändå handla om kompetens? Annars  är det väl ett lagbrott? Eller? Om vi nu överhuvudtaget ska använda oss av begrepp som sorterar på ett sätt som riskerar att inte vara relevant. Kategoriserar vi folk i andra sammanhang kallar vi det att vara rasistisk eller sexistisk. Det här är ju samma sak!

Sedan den 1 januari 2009 har vi ett förbud i Sverige mot åldersdiskriminering i arbetslivet. DO (Diskrimineringsombudsmannen) ska se till att det efterlevs. Jag vet att diskriminering sker åt båda håll, även yngre diskrimineras. Det har jag själv erfarenhet av. Som nyutexaminerad från universitetet ansågs jag ung och oerfaren upp till tidiga trettioårsåldern ungefär. En kort period mellan 35 och 39 kände jag mig attraktiv på arbetsmarknaden. Efter 40 har det blivit svårare att komma på intervju när jag sökt nya tjänster. Detta trots att jag är mer erfaren och  kompetent än någonsin tidigare. Jag är också självsäkrare, nyfiknare och mer driven än när jag var yngre.   Dessutom har jag vabbat klart för många år sedan, vilket i sig faktiskt egentligen inte heller är särskilt relevant.

För det är faktiskt så att kompetens och personlig lämplighet inte har med vare sig kön, etniskt ursprung eller ålder att göra. Kompetens och lämplighet handlar inte om antalet år från födelsedagen, vare sig det gäller en 28-åring eller en 53-åring. Det handlar om vem du är, vad du kan och vad du vill. Det handlar om vad du kan erbjuda och vad en arbetsgivare kan erbjuda dig. Det handlar om att hitta dynamik i arbetsgrupper och att utvecklas både för individer och företag.

Och till sist, jag vill helst inte göra det här till en kvinnosaksfråga. Jag vet män som också upplevt åldersdiskriminering,  men jag hör det oftare från både yngre och medelålders kvinnor.