En sandstrand som för många av oss förknippas med sommar och semester, fick under den gångna veckan en helt ny betydelse. Bilden av den lilla pojkens kropp som sköljdes upp av vågorna fick en hel kontinent att äntligen vakna. Massflykten över haven har pågått länge och han är inte det första flyende barnet som drunknat, men han var den som fick upp våra ögon. Som alla andra undrar jag hur rädd han var, om han grät och ropade på mamma.
Fast det gör så ont ser jag länge på den lilla barnkroppen i vattenbrynet och minns mina egna barn när de var små. Hur jag hade sträckt mig efter månen om det varit nödvändigt för att skydda dem. Fast jag behövde aldrig göra det. Trygghet, mat och värme har alltid varit självklart i mina barns liv.
Men mer än någonsin, är det nu så uppenbart hur skör vår trygga tillvaro är. Att vi inte kan ta något för givet. I en annan tid hade det lika gärna kunnat vara du eller jag, mina barn eller dina åldrande föräldrar. Idag är det dessa människor som flyr. Som invånare på planeten jorden måste vi hjälpas åt så gott vi kan. Och vi är många som gör vad vi kan. I hela Europa. Den kraft av medmänsklighet vi sett de senaste dagarna ger trots allt hopp. Hur européerna gått man ur huse och stått längs motorvägar med soppa och frukt, mött upp vid tågstationer med smörgåsar, vatten och filtar. Bilar som plockat upp vandrande flyktingar.
Kanske det här är vår tids motrörelse som faktiskt får Europas växande främlingsrädsla att skrumpna ihop och ruttna. Kanske äntligen de politiker som på fullaste allvar påstår att strömmen av flyktingar skulle vara ett hot mot våra traditioner, får stå och skämmas i ett hörn. För till vilket pris ska vi krampaktigt hålla fast vid gamla traditioner? Vår värld har alltid varit i förändring. I rörelse framåt. Och glöm inte, i framtiden kanske det är våra barnbarnsbarn som måste fly och lämna sina hem. Att välkomna människor på flykt och att sträcka ut våra händer är att sträcka ut oss mot varandra och mot framtiden.
Vägen hem 