Suzanne Hegert-Sörnäs

Kategori: Uncategorized

  • Avslutar sommaren med en orubblig tro på människan

    Avslutar sommaren med en orubblig tro på människan

    Jag har äntligen sommar i hela kroppen. Semestern går mot sitt slut, men inte förrän nu i dagarna har den där skönt avkopplande känslan infunnit sig. När jag skriver detta har just århundradets åskväder dragit förbi under natten som gått. Nu är det varmt, kvavt och soldiset värmer gräset som ångar av fukt. Det är augusti och lugnet råder här på gården som fram tills för ett par dagar sedan varit full av gäster.

    Men denna sommar har i ett vidare perspektiv varit full av oro och kriser. Säkerhetskriser här på hemmaplan som underblåses av det parti som samarbetar med regeringen. Som uttalar sig fientligt och hotfullt mot oliktänkande. Att bränna böcker kan aldrig vara en mänsklig rättighet i yttrandefrihetens namn, inte så länge det kränker, skapar osäkerhet och rädsla hos vanligt folk.

    Klimatkrisen som ytterst få verkar ta på riktigt allvar har orsakat dödliga värmeböljor runt om i världen. Här hemma har vi haft vad som verkat vara en rätt normal svensk sommar avseende temperatur och nederbörd. Men skälet till detta är värmen i Sydeuropa som gjort att lågtrycken tagit en nordlig bana. Och förlåt om jag trampar någon på tårna, jag menar inte att vara dömande för jag tror att de flesta bara agerar tanklöst. Men det sticker i ögonen när folk utan att blinka flyger till värmen på semester och jagar sista-minuten resor för att det är så ”dåligt” sommarväder i Sverige. Flygplan släpper förutom växthusgas och koldioxid även ut vattenånga och kväveoxider, som på hög höjd också har stor effekt på klimatet. Vi borde därför välja våra flygresor med omsorg.

    Och kriget som fortgår i Europa ligger som en grym bakgrundskuliss till allt annat som sker på vår kontinent. Det tar fokus från viktiga frågor vi människor behöver fokusera på. Som att verka för en trygg och klimatsmart framtid för våra barn, verka för ett samhälle där alla har lika värde och att tillsammans möta de utmaningar mänskligheten står inför.

    Så plötsligt visar sig mitt land från sin bästa sida ända upp på regeringsnivå. I lördags firades kärleken och allas rätt att älska vem de vill, allas rätt att vara den man är. De vackra regnbågsflaggorna prydde min hemstad och prideparaden som gick genom Stockholm fullkomligt dundrade ur sig ett flödande och oemotståndligt kärleksbudskap. (Ovan nämnda parti har i vanlig ordning kränkt hbtq communityn i diverse inlägg i sociala medier, men deras osmakliga tonläge drunknade förhoppningsvis i paradens musik, dans, glädje och kärlek).

    Det får mig att hoppas och tro. Människan är i grunden god och vill gott. Vi vill alla leva i fred och frihet, det är också vägen framåt. Sommaren pågår i flera veckor till, men när det börjar bli dags att ta avsked och istället välkomna hösten kommer jag ta med mig just detta. Tron på människan och framtiden. För slutar vi tro har vi inget.

  • Frilansandets toppar och dalar.

    Frilansandets toppar och dalar.

    Sakta men säkert håller jag på och vänjer mig vid frilanslivet igen. Jag gillar det ju och jag har valt det själv. Friheten att ta egna beslut om tiden, att äga min tid. Rörligheten mellan arbete och fritid har jag alltid trivts med. Jag vet att många upplever det som en stressfaktor att det liksom glider ihop. För mig är motsatsen snarare en stressfaktor.

    Men så är det frilansandets upp- och nedgångar. Att antingen ha för mycket att göra eller ingenting. Och ingenting-perioderna är värst. Kommer jag aldrig få ett uppdrag mer? Hur ska det gå? Vad håller jag på med? Bäst att försöka hitta fast jobb istället. Men så vänder det. Plötsligt så dyker ett uppdrag upp. Så ett till. Att frilansa har för mig alltid pendlat mellan toppar och dalar. Och nere i dalen kommer gärna Krösa-Maja på besök med oroväckande förutsägelser om en dyster framtid. Med tiden har jag lärt mig att inte lyssna på henne även om det kan ta några dagar innan hon tystnar.

    Just nu rullar uppdrag in efter en period i dalgången. Jag står inte på toppen ännu, vet inte heller om jag verkligen vill hela vägen upp. När kurvan vänder brukar det kännas mer om man står på en väldigt hög höjd. Nä, just nu tar jag mig upp för berget i en rätt lugn takt. Det känns riktigt bra faktiskt.

  • Vad underbart!

    Vad underbart!

    ”Tänk vad underbart att ingen behöver vänta en enda minut för att börja förändra världen”. Citatet lär komma från Anne Frank och när jag söker på nätet hittar jag inget som säger emot det. Men så klart kan jag inte vara helt säker eftersom jag inte dubbelkollat källan. Jag har läst ”Anne Franks dagbok”, men det var i tonåren så jag minns faktiskt inte om hon säger det i boken.

    Med allt detta sagt vill jag friskriva mig från eventuella felciteringar. Men oavsett om hon sagt det eller inte är det ord som får mig att lyfta. För så är det ju. Vi kan alla börja förändra. I det lilla. Eller i det stora för de som förmår.

    Bevisen är för många för att ignoreras, gör vi inget kommer livet på planeten inte vara sig lik inom bara några tiotal år. Kollapsade ekosystem och klimatförändringar som kommer göra delar av jorden nästintill omöjligt att leva på, är den framtid som kommer om vi inte gör mer. Många gör mycket, många gör lite grann, många ignorerar eller förmår inte av olika skäl. Men det finns även de som arbetar emot, som vägrar se och som bromsar upp den hållbara utveckling vi och vår planet behöver. För vår överlevnad. Det är med sorg jag ser hur Sverige backar på flera punkter. Landet som varit en förebild för andra går nu baklänges i utvecklingen, för en god framtid för våra barn.

    Det finns de som säger att det redan är för sent. Att klimatet redan nått sin tipping point. Men det finns också de som säger att vi har lite tid kvar. Och även om det är för sent kan vi fortfarande mildra effekterna av klimatförändringarna. Vi kan fortfarande värna om och hjälpas åt att omfamna den biologiska mångfalden. Jag väljer att se det som är positivt, att vi fortfarande kan påverka. Men då måste vi som Anne Frank intala oss att ”…ingen behöver vänta en enda minut…”

    Det börjar där vi själva står. Med våra egna liv. Vi kan påverka genom vilka val vi gör i vardagen. Genom att ta hand om oss själva. Göra våra liv mer hållbara genom att själva bli mer hållbara. Återhämta oss, stanna upp och se oss omkring. Vilken planet vill vi lämna efter oss?

    Vill vi kan vi engagera oss i någon organisation för klimat och miljö. Eller mänskliga rättigheter eftersom dessa går hand i hand. Ingen kan göra allt men alla kan göra lite.

  • Hållbart liv

    Hållbart liv

    Hållbarhet. Att hålla. Det hållbara samhället. Den hållbara planeten. Att leva hållbart. För att livet ska hålla länge. Naturen. Klimatet. Jorden. Den biologiska mångfalden. Att hitta hållbara lösningar är helt nödvändigt för att vi människor ska leva gott på vår planet under lång tid framöver. Det är utmanande, absolut. Men inte omöjligt.

    Vi strävar efter att skapa hållbarhet i förhållande till vår livsstil. Hållbar energi, hållbar matproduktion, hållbara transporter och så vidare. Återvinna istället för att producera nytt. Om att lära oss mer om att leva mer hållbart. Anpassa livsstilen till mer hållbara lösningar. Allt det är viktigt och bra.

    Men vi pratar inte så ofta om kärnan. Om det som förbrukar, producerar, äter upp. Om oss. Vi människor som är kärnan och roten. Hållbarhet för planeten måste börja med hållbara människor. Hur ska vi orka när vi sliter så? Vårt slitande ser olika ut beroende på var på planeten vi befinner oss så klart. Våra förutsättningar ser också olika ut och våra möjligheter. Och vi upplever vårt slit olika beroende på vem vi är.

    Men tänk om vi som har möjlighet kan tänka oss att backa lite. Återhämta oss. Se oss omkring. Kanske behöver vi inte slita så mycket. När vi stannar upp kanske vi också kan ge oss möjlighet och utrymme till ett hållbarare liv. Ett tillvaro där vi inte drunknar i en stress som gör att de snabba, enkla lösningarna är det som får vardagen att gå ihop.

    Jag tror nämligen att omställningen för en hållbar framtid börjar hos varje människa. Hållbara människor ger hållbart liv. Som ger oss en planet som håller längre. För ska vi klara av att hjälpa planeten måste vi börja konsumera mindre och då måste vi också ha kraft att underhålla det vi redan har. Får vi till exempel möjlighet att yrkesarbete färre timmar i veckan, ges fler timmar till att till exempel laga maten från grunden, laga en strumpa eller två. Eller bara vara och ladda en stund. Återhämta oss för att bli hållbara. För att orka.

    Okej, jag är inte naiv. Fattar att utmaningarna är typ mer än gigantiska och sanslöst problematiska. Men vi måste ändå börja. Vi som kan. För tillsammans är vi ändå ganska många och en liten skillnad är bättre än ingen alls. En hållbar människa är en människa som hjälper planeten att hålla. Det börjar med oss.

  • Om att gå vilse

    Om att gå vilse

    Emellanåt går vi vilse. I livet. Men jag tänker att det är så livet är. Att gå vilse emellanåt gör att man om och om igen måste hitta vägen hem. Trampa upp sina stigar igen. Varje gång det händer är vi ute och vandrar i outforskade marker. På okända vägar och främmande landskap. Det kan vara läskigt och ångestfyllt. Jävligt stressande och obehagligt. Tills man återigen är i hemmaskogen, på de välkända stigarna. Men rikare och med en karta som är så mycket större än den förra, med nya marker som nu blir del av hemmamarkerna.

    Livet. Denna vidunderliga resa.

  • Återhämta livet

    Återhämta livet

    Det börjar med stressen. Slitet. Förväntningarna. Prestera. Alltid leverera.
    På alla nivåer.

    I grunden är stress något bra. En viktigt funktion för vår överlevnad. På savannen. Att känna stress kunde vara skillnaden mellan liv och död.
    När vi är stressade utsöndras olika stresshormon från binjuren; kortisol, norandrenalin och andrenalin. Hormoner som i rätt dos och i rätt sammanhang är oerhört viktiga för prestation, kamp och flykt. Dessa hormoners uppgift är att hjälpa pulsen och blodtrycket att höjas samt att socker- och energinivåer i muskler och hjärna är tillräckliga. Så att vi ska orka.
    Men det är inte bara i rent livshotande situationer som stressen är bra. I vårt moderna samhälle kan en lagom stressnivå hjälpa oss att prestera bra eller komma i mål med något som är viktigt för oss.
    När stressen däremot pågår oavbrutet under lång tid blir den skadlig. Stresshormonerna ligger på konstant höga nivåer vilket sätter kroppen i ett ständigt kamp-flykt läge. Tillslut kan vi drabbas av både psykiska och fysiska symtom som till exempel utmattning, panikångest, depression, högt blodtryck, hjärtklappning, sömnproblem, värk i nacke och axlar, huvudvärk och så vidare. Vissa av oss blir riktigt sjuka av utmattning under en längre tid.

    Så hur kan vi dra i bromsen? Det samhälle och den kultur vi lever i är prestationsinriktad på så många nivåer så det kan vara svårt att ens förstå att man behöver återhämta sig. Och när man väl förstår behovet av sin egen återhämtning kan det vara svårt att prioritera och motivera både inför sig själv och omgivningen att det är viktigt och varför det är viktigt. Kanske är det då lättare att låta bli. Det gjorde jag i många år. Eller det stämmer inte helt för jag gjorde min yoga och mina andningsövningar. Som ännu en prestation. Under tiden tänkte jag på annat. På middagen eller olika projekt på jobbet. Sedan rusade jag vidare från yogamattan. Till livsprojekten, jobbet, åtagandena och barnen. De älskade barnen som så klart alltid kom först. Tills det en dag inte gick längre. Då hade många års stress krönts av flera jobbiga händelser både i privatlivet och i arbetslivet. Till slut tog det tvärstopp. Med råge. Jag slutade sova och hjärnan flippade. Det var som att jag inte kunde koppla mina tankar och handlingar rätt längre, en konstant kortslutning pågick i hjärnan. Och musklerna värkte något fruktansvärt.

    Vägen tillbaka blev krokig. Den första tiden ägnade jag mig mest åt att gå långa promenader och endast vara med min närmaste familj. Vissa dagar handlade det uteslutande om att andas för att få ner ångesten och hitta tillbaka till sömnen.
    Under den här tiden blev återhämtning det enda jag ägnade mig åt. På heltid utan några egentliga tekniker (dvs yoga eller meditation) utan bara att vila och andas. Fokus på andning. Klarade inte ens av att gå på massage. Bara tanken på att boka en tid, hålla den och ta mig till och från massagen gav mig hjärtklappning.

    Sakta, ett steg i taget kom jag så småningom tillbaka. Men inte i den takt min dåvarande arbetsgivare tyckte var lämpligt, de ville nämligen gärna skynda på mitt tillfrisknande och lojal som jag är ansträngde jag mig verkligen. Det gick ett tag men så stod jag plötsligt framför väggen igen. Jag hade inte slagit mig lika hårt som tidigare och föll därför inte lika djupt, säkert tack vare mitt ökade medvetande. Blev sjukskriven en månad och insåg att min situation var ohållbar och bad därför om att under en period få gå ner i tid till 80 %, för att få chans att återhämta mig utan att riskera att bli sjukskriven på heltid igen. Jag visste ju att jag till och med skulle prestera bättre om jag fick den så livsnödvändiga återhämtningen. Så för arbetsgivaren skulle det vara en vinst. Jag fick nej på det. För mig var det så klart ett bakslag då jag visste att jag just då inte skulle hålla tempot i längden. Jag behövde tid att tänka och återhämta mig för att bli helt frisk från min utmattning. För att ta reda på hur mitt framtida arbetsliv skulle te sig tog jag då tjänstledigt i ett halvår för studier. Under den här tiden rationaliserades min tjänst bort och jag blev uppsagd. Mycket kan sägas kring det förfarandet och även om jag var besviken på hur det hanterades, var det ändå det bästa som kunde hända mig just då.

    Nu har jag fått återhämta mig på riktigt. I den takt som är nödvändig för de flesta som fallit ner i en utmattning. Jag är tillbaka. Inte till den jag var innan utan till någon som för mig är en bättre version av mig själv. En större version av mig. En person som förstår vad återhämtning är på riktigt och hur jag återhämtar mig både fysiskt och psykiskt. Och jag prioriterar det varje dag. Det är så lätt att förväntningar och tempo drar mig med i stresscirkusen så jag måste vara uppmärksam hela tiden. Det gör mig mer medveten och närvarande, konsekvensen av det är att jag presterar bättre när jag behöver prestera.

    Jag är helt övertygad om att kortare arbetsveckor, ökad kunskap om medveten återhämtning och betydelsen av fysiskt aktivitet skulle både öka effektivitet, produktivitet och minska sjukskrivningar. Ju mindre vi jobbar desto mer får vi gjort. Möjligen en paradox, men jag tror på den.

  • Gilla mig

    Gilla mig

    Jag skrollar flödet på Linkedin. Det flimrar förbi. Stannar upp vid någon enstaka. En före detta kollega som delar något intressant. Jag gillar. Eller någon jag gillar som delar något, jag gillar bara för att jag gillar personen. En annan har gillat ett inlägg som jag också gillar. För vi gillar varandra.

    Företag visar upp sig. Lyfter framgång, kunskap och kompetens. Kom och jobba med oss! En och annan inspirerande artikel och en hel del pepp mellan anställda och välkomnande av nyanställda. Gillar det också.

    En annan publicerar ett test där jag uppmanas att rösta. ”Vilken typ är du?” och ”Författaren kan se hur du har röstat”. Varför då? Nä, vill inte rösta.

    Många delar mycket bra grejer. Som att berätta om vilket bra arbete svenska räddningstjänsten gör eller vad som händer ute i regionerna. Det är ju alltid intressant att veta. Jag gillar.

    Så är det rätt många väldigt personliga inlägg. Lite som på Facebook eller Instagram. Trevligt och modigt med personligt. Men jag vet inte, är Linkedin rätt kanal för det? Ja, kanske.

    Linkedin är liksom alla sociala medier överfulla med berättelser och budskap, anrop och hallårop ”se mig, se vad jag kan, se vad jag gör”. Skillnaden är väl att man här vill visa sitt proffsjag (nja, nästan alla). Allt andas rätt hög svansföring, även de som visar upp och berättar sina mer sårbara stories.

    Och kanske är det just här det tar tvärstopp för mig. Jag vet att jag kan, att jag borde. Att jag skulle kunna vara en av alla de som skriver: ”Efter många år på xxx skiljs nu våra vägar åt och jag är redo för nya utmaningar…..” eller lite mer kortfattat ”hallå nätverket, jag är öppen för uppdrag!”

    Men jag förmår bara inte vara en av alla dessa som ropar ut i vimlet. ”Se mig. Här är jag, så glad, så kompetent, så redo!” Egentligen vet jag inte varför jag inte förmår, jag skriver ju här. Tror det är något med själva anslaget på Linkedin. För bakom alla berättelser, alla härliga uppvisningar av högt och lågt anas en rädsla av att inte bli sedd. Att inte få vara med. Inte få vara en av dem med någon slags framgångsberättelse i bagaget.

    Men det är ju inget fel i det, lite uppvisning och skryt mår vi alla rätt bra av. Det är bara så att det gör mig så himla obekväm. Kanske känner jag mig utlämnad. Tänk om ingen gillar? För det är ju vad det handlar om, att bli gillad och ännu bättre bli gillad, delad och gillad av fler. Det vill ju jag också bli precis som alla andra. Rädslan är att inte bli sedd, uppmärksammad och gillad.

    Stannar där tror jag. Ska fila lite till på mitt inlägg. Förhoppningsvis syns jag i någons flöde och gillas. Gilla mig. Eller får jag passa på denna?

  • Nu händer det

    Nu händer det

    Det känns i hela kroppen att något är på väg. Något bra. Efter en lång förkylningsvinter som kröntes av covid för nästan hela familjen, känner jag äntligen att något vänt. Livet tränger undan covid-tröttheten och snart är jag ute och springer igen. Landar på yogamattan för att jag längtar dit.

    Solen skiner och februariljuset kommer som en glädjens budbärare för att berätta om våren som kanske inte ligger bakom nästa krök, men bakom nästa.

    Kroppen pirrar av förväntan. Jag slår upp ett fönster och släpper in ny luft. Det går bara åt ett håll nu. Bakgrundsmusiken går inte längre i moll. Tonerna är lätta och upplyftande.

    Så klart fattar jag att inte hela våren är E4:an raka vägen till en perfekt sommar. Så funkar inte livet. En och annan snöstorm kommer vi säkert också att vakna upp till. Men det kommer vara lättare att kliva upp. Att resa sig.

    För nu händer det, ljuset är på väg tillbaka.

  • En mamma

    En mamma

    Tycker det var som igår. När jag satt med henne på BB. Min förstfödda. Jag minns exakt storheten. Insikten och känslan. Jag är en mamma nu och det här är mitt barn.

    Häromdagen var det 23 år sedan. Nästan ett kvarts sekel har gått sedan den där decembernatten då hon föddes. Så mycket har hänt. Hon blev storasyster, hon tappade tänder och började skolan. Lärde sig simma, läsa, åka skidor och rida. Lekte. Drömde om stort och smått. Trodde på tomten och slutade tro på tomten. Blev tonåring, tog studenten och körkortet.

    Jag tröstade, kramade, läste sagor och blåste på sår. Fixade julklappar, födelsedagar och långa sommarlov vid havet. Skjutsade till stallet, slalombacken och bästa vännerna. Delade drömmar och peppade. Oroade mig och höll koll på feberkurvor.

    Hon reste jorden runt och började dra rejält i navelsträngen som ville släppa. Då rullade vemodet in i mammahjärtat som fick jobba lite med att släppa även på sitt håll. Det gick bra tillslut.

    Jag har sett henne växa upp till en att bli klok självständing ung kvinna. Och jag är så stolt. Varje dag. Men begriper inte vart alla år tagit vägen. Hur det gått så fort. Det var ju nyss jag satt där nyförlöst, med henne vid mitt bröst. Du underbara dotter som tillsammans med din syster gör mitt liv så rikt.

  • Äntligen kommer vilan

    Äntligen kommer vilan

    Sömnen.
    Men inte gratis.
    Du har fått strida för ynnesten att släppa taget.
    Nu låter du kroppen sjunka.
    Bäddas in i det mjuka.

    Men sinnets makt ger dig inte någon någon i natt.
    Ingen frid.
    Du slits upp ur drömmen som just var på väg in.
    Återigen är du beredd på språng.
    Andfådd.
    Sörjer den flyktiga vilans skönhet.